Kategori: Fiskevård

Kom ihåg vårens regler

Allt fler vågar sig ut på kusten, när de ljusa timmarna blir fler och temperaturerna behagligare. Jag inser också att allt fler som inte tidigare hanterat ett spö vill ut och idka umgänge med naturen. Gott så. Men, det är ibland lite si och så med kunskapen om lagar och regler. 

Jag ber alla er därute att läsa på reglerna och gärna sprida ordet till era kompisar, kusiner, fiskande mostrar och lomhörda grannar -kort sagt: alla som tänker fiska runt vår kära ö. 




GÄDDA

Gäddan är fredad från 1 mars till 31 maj. Skulle du råka kroka en ska den direkt släppas åter. Du får inte hålla på och kladda med vägning och trams. I med den bara – och fiska någon annanstans. Vi behöver många, många fler gäddor på kusten, för en bättre ekologisk balans (och gärna för ett framtida roligt fiske också!).
Resten av året gäller att du ALLTID måste släppa tillbaka gäddor över 75 cm och under 40 cm. Släpp helst alla, förresten (även om du enligt lag får behålla tre stycken mellan 40 och 75 cm). 



ABBORRE
Också abborren är fredad från 1 mars till 31 maj. Får du en under dina kustäventyr ska den släppas tillbaka omgående.
Har du funderingar kring fler arter och regler kan du alltid läsa mer på www.lansstyrelsen.se/


FÅGELSKYDDSOMRÅDEN
Många sportfiskare verkar tyvärr vara dåliga på att läsa skyltar och informationsmaterial. Gotlands kust har många fågelskyddsområden. Inom dessa får man inte gå, stå, krypa, fiska eller vistas. Tiden varierar, men väldigt många områden är fredade från 15 mars till någon gång i juli, för att häckande fåglar behöver vara ifred. Kustbevakningen eller polisen kan givetvis rycka ut om du inte sköter dig, men egentligen handlar allt bara om lite god vilja och vaket beteende. Eller hur?


Kusten väntar, med eller utan fiskegrejor. Vi ses och hörs. Må gott där ute. 




Hårda bud i gruset

Morgonljus som strilar ner mellan de kala grenarna. Kulingvinden viner, men i skogen är det en viss tysthet. Den lilla strömmen brusar milt. Så … plaskande från de ystra lekvandrande öringarna. Till slut kom de. Till slut blev det tillräckligt med regn för att skapa förutsättningarna. 



En stadig hona tar plats över lekgruset. En ännu större hanne frotterar sig med henne. Fler dyker upp. Det gruffas och bråkas, vänslas och trängs. Det här årliga naturskådespelet är något jag behöver för att känna mig hel. Jag formligen älskar att vandra längs vattendragen och titta på ”mina” telningar. 



En extra aggressiv hanne hittar vi lite nerströms. Han bits, slår med sin stadiga kropp. Jagar en liten stackare ända upp på gräset och återvänder sedan snabbt till honan han så gärna vill uppvakta. Det är tufft att vara lekande havsöring. Så tufft att all fokus är på bestyren i vattnet. Jag kommer ganska nära innan de skyggar. Dessa imponerande varelser. 


Jag får lite skäll mejlledes. Fisketurerna saknas på bloggen. Jag ska villigt erkänna att det varit lite glesare mellan turerna än brukligt. Det har också varit synnerligen trögfiskat. Men, om det inte vore för att jag prioriterat annat än bloggandet så skulle jag nog ha kunnat visa upp både fisk och fisketurer lite oftare. Förlåt. Jag lovar eventuell bättring framöver. God helg. Och – om vi inte hörs innan dess: God jul!

Naturen tar och ger

Livscyklerna känns påtagliga. Kanske för att jag blir äldre. Kanske för att tiden till eftertanke kläms ihop till korta pass mitt i skrivbordsgörat. Men jag känner hur allt på något sätt både faller på plats och blir omöjligt att greppa, på samma gång. Vinden sliter i mig. Sliter i havet, ruskar om träden. Fisket är inget vidare, så jag avbryter med ett uppgivet lugn. 


Någon dag senare använder jag istället min korta lucka i tidsväven till att kolla in någon öringsförande å. Vattennivån är närapå katastrofal. I vissa åar är det torrt, trots att hösten snart passerat. Det är nu vi behöver vattnet. Det är nu öringarna behöver det. 


Som tur är finns det undantag. Men det är med knapp marginal jag vill kalla det vattenflöde. Det är knappt så att de fiskar som vill ta sig upp klarar av det. Deras ryggar är ovanför ytan, på de områden de annars leker. Men, ändå. Denna överlevare. Jag ser spår av öringslek på små grusbäddar. Jag ser öringar som välkamouflerat smyger upp i de små rännilarna. 


Bokstavligen över stock och sten pressar sig en trekilosfisk upp till en liten hölja där den åter kan vila. Den får snart sällskap av två mindre. Jag fascineras lika mycket varje gång. Anpassningen. Viljan. Styrkan.


Lite längre upp i systemet pågår leken. Ett fåtal fiskar är i färd med att skapa morgondagens stam. En större hona lägger sig på sidan, slår kraftfullt med stjärten mot gruset. Ett par små hannar pilar runt omkring henne, förbereder sig, försöker hamna i position. En större hanne jagar bort dem och så börjar det om igen. Jag önskar att jag kunde stanna, kunde få en bättre vinkel. Men jag måste åka. 


En död öring har flutit upp på kanten. Där, bland årets nedfallna löv ligger den. Som ett litet monument över livscyklerna, över tidens obarmhärtiga gång. Kanske hann den leka, kanske inte. Men här slutar dess dagar. Nu blir den istället mat åt fåglar, insekter och kanske någon annan fisk.
Naturen tar och naturen ger. Just nu kunde den gärna få ge oss mer vatten. Och själv önskar jag en smula mer tid, trots att en sådan önskan egentligen är orimlig. Tiden går. Obarmhärtigt. 

Sten, såg och svett – för framtiden

En snårig djungel möter oss intill den lilla ån. Gotlands Sportfiskeklubb har samlat några tappra fiskevårdare för åtgärder som ska ge fler havsöringar. Vi får ett stort lass stenar levererade och sedan beväpnar vi oss med såg, spade, skottkärra och stövlar. 

Nere i området kring åns mynning är det ännu lugnt. Men här kommer så småningom vilda, starka havsöringar simma upp för att föra sina gener vidare. Men, uppe på själva lekplatserna behövs åtgärder. Och vatten. 


Just nu är det knappt något vatten alls i ån. I några pölar irrar instängda yngel omkring. Och växtligheten har frodats rejält. Genom att ta bort och rensa skapas förutsättningarna för den här fantastiska fisken. 

Nu måste man komma ihåg att det absolut inte handlar om att göra som tyvärr sker så ofta i jordbrukslandskapet. Där röjer man bort all växtlighet, ”rensar” ån och rätar ut den till ett livlöst dike. Följden blir att ekosystemet dör. I ett livlöst dike, utan organiskt material finns varken mat, skydd, eller jaktområden för en fisk. Den blir ett lätt byte när den inte kan gömma sig och hittar ingen mat i den sterila ”kanalen”. 

Det vi gör att är att se till att vattnet kan ta sig fram, när väl regnen berikat vår ö. Massor av överhängande växter finns kvar. De skuggar vattendraget på ett bra sätt, de hindrar fåglar som häger att äta rent och de ser till att insekter och annat gott hamnar i vattnet. Det mesta finns kvar. Rena vandringshinder tas bort, men en skyddande kantzon utmed vattendraget ska finnas kvar. 

Stenarna då? Ja, genom att placera större stenar i ån så skapar man också ett levande vattendrag. Stenarna skapar vattenströmmar, som bidrar till att ge ån fina höljor och små forsnackar. Leken sker på grusbäddar, men fisken behöver också ställen att vila och gömma sig. Återigen: ett kalt, jämndjupt och uträtat vattendrag utan sten, kvistar och organiskt material är ett dött vattendrag.

Det är inte utan att det spänner lite i ryggen efter några tiotal skottkärror med storstenar och slykapning bland brännässlor och snår. Men, ni vet devisen att ett gott dagsverke ger ett god känsla i kroppen. Och kaffet smakar extra gott när man tänker framåt på de ystra öringarnas lekvandring. Nu är regn och öringar välkomna.