En annorlunda kust

Fiskevänner!
Det är trevligt att jag får ta emot
glada, men undrande, hälsningar om varför bloggen är så stilla och tyst. Mitt i detta inferno som kallas april, påsk och öringstider.




Förklaringen är att jag visserligen jagat silverraketer, med både framgång och motgång – i sedvanlig ordning. Jag har också, under de senaste åren, alltmer blivit lite försiktigt skrämd av anstormningen fiskare under den mest intensiva perioden.

Jodå, nog räcker kusten åt alla än så länge, men det känns  ändå aningen märkligt att se minibussar med fiskare vältra ut till höger och vänster. Jag kan känna mig lite … nästan blyg och tappa lite av fisklusten då.

Av den anledningen var det lite lättare att fatta beslutet att upplåta ett ental dagar åt helt andra nejder än hemmakusten. Jag kanske hinner ikapp och kör ett par retrospektiva inlägg om silverfiskar, men för tillfället har jag ägnat mig mer åt annat glitter. 


Tack för glada tillrop och på återseende inom kort via denna bloggutpost i myllret. Må era fiskar vara er nådiga.



Det som händer i april

April april. Kusten är tätbefolkad. Inte bara av återvändande vinterflyktingar, vars fjäderdräkter och näbbar blir fler för var dag som går. Även förväntansfulla sportfiskare dammar av grejorna och låter sin längtan övergå i praktisk handling. 


För några har det varit en noggrann planering, med drömmar, resebokningar och diverse logistik som slutligen gett resultat. För andra har det varit månader av: ”jag kanske borde testa lite fiske runt knuten och se om vadarbrallorna håller tätt”. Den där sorten som fiskar fyra gånger per år – företrädesvis i fint vårväder. 

Nu står de här. Grupperna av hitresta, eller de solitära finvädersfiskarna. I bitande nordvind. I iskallt hav. I vågor och bränningar som knuffas, kyler, motarbetar. I en aura av ifrågasättande och tvekande.
Ibland får vi som härjar här lite oftare agera support. Man får berätta att det är bra att ha vadarjackan utanpå vadarbyxorna, så man inte blir så blöt, att vädret gör det svårt och att väder är något vi har hela tiden. Det brukar också vara vettigt att berätta att det ingalunda bara är att åka hit och landa sjuttioelva blanka kanonfiskar lite när som. Väldigt ofta är det mycket kämpigare och knepigare än vad som kanske kan framgå av bilder, berättelser (och kanske bloggar som denna?). 

Med sådana tankar drar jag mig mot en för tillfället tom kustremsa, där vinden piskar hårt, men inte omöjligt hårt. Vattnet är grumligt, upprört och svårfiskat. Stenarna är hala och mössan fladdrar. Men efter ett par hundra meters promenad i bitsk Östersjö är jag på en fläck, där det blir lite kontakt. 



Det är först ett par argsinta, kraftfulla fiskar som ännu bär spår efter höstens lek som visar sig. De hoppar och far som om de vore blankfiskar, men icke. En är rätt stadig, nästa mindre och så en till i samma format, någon följare, fler hugg, innan en paradfisk hoppar av och det lugnar ner sig. 



I solskenet, som inte värmer och som snabbt övergår till kall molnighet med hot om nederbörd, ser jag hur det glänser till bakom betet just när jag stoppar och känner den där stöten vi längtar efter. Jag krokar på instinkt och en vitsilvrig fisk far upp ur vattnet, vilt ristande. Beslutsamt simmar den i sidled, medan jag håller emot. En katt bland hermelinerna, en blanking bland besorna. Nåja, en liten bit ifrån. Men den får snart simma iväg. Med peangen krokar jag loss den och låter den dra till havs. 


Med spöna instuvade i bilen och med ytterligare en liten kopp svart kaffe har jag tid över till ännu ett ställe, innan jag måste fortsätta dagens jobb. När jag rullar förbi en bit kust ser jag två bilar slarvigt parkerade intill vägen. I vattnet, en hög med fiskare. Tänka sig, att de orkar gå så många tillsammans. Jag föredrar ensamheten, eller stillsamt fiske i sällskap med ett par goda vänner. Inga fotbollslag av skränande, då blir jag nervös och tappar fokus. Och nordanvinden fortsätter att öka. 


Där stora käftar regerar

Våren. Så hektisk, så efterlängtad. Och när kusten hemmavid blir allt mer trampad av förväntansfulla fiskare händer det att jag vänder mig bortåt. Gäddan lockar mig så det känns som feber. När den helvetiska vintern äntligen är borta och riktigt fiske kan börja, då ger jag mig av. Till gäddornas domäner. 


Under ett par händelserika, skrattfyllda dagar utsätts vi för prövningar. Vindbyar på närmare 20 meter per sekund piskar vattnet till skum. Sådana dagar får fisket ske som brasfiske, eller i högst begränsade områden där vågor och kastvindar är någorlunda medgörliga. Ena dagen storm, andra dagen tvärtom. En av dagarna har vi solsken och spegelblanka vattenytor att fajtas med. Under en ståtlig fullmåne ser det ut som om vattnet är polerat, lackat och förstenat. Klart, orörligt och svårfiskat.

Men med kumpaner som Lasse och Mickis är det god båtanda som råder. För oss handlar det om att försöka, envist fortsätta, dricka kaffe, dra några rövarhistorier och fiska. Fiska. Fiska mer. 



Vädret växlar, men 
gäddorna förblir ganska svårflörtade. Detaljerna kan vi lämna därhän. Vi hittar huggvillig fisk. Ibland är det långsamt släpande gummibeten á la Mc Pike på bilden ovan som gäller. Vid andra tillfällen får jag bäst utdelning med en hetsig McHybrid, eller en jerkfiskad McMio. 

Vi väljer att fiska grunt – av många anledningar. Dels för att vi älskar den sortens fiske, dels för att våren innebär att gäddorna ju söker sig mot grundare områden för leken. Men vi är också hänvisade till områden där vi kan fiska effektivt från båten, när vinden piskar hårt. I somliga områden inser vi att de gröna inte är på plats. De väntar där ute. Kanske är det bättre om en vecka, eller två. Men det är här och nu vi är här. 



De tunga, omutliga huggen. Den oväntade överraskningsattacken, när en mer än metern lång rovfisk dyker upp från ingenstans och slukar betet intill båten. Ovissheten, ögonblicken av flyt och känslan av segersötma, såriga knogar från gälgreppen och de ändlösa förhoppningarna om att den riktigt, riktigt stora ska hugga. Även om den inte gör det är det ren och skär njutning. Tack fiskevänner! Tack gäddan – den riktiga regenten. 



Fotnot: Givetvis lät vi samtliga gäddor simma åter så snabbt vi kunde. Fisket skedde också i ettområde där inga fredningstider råder. 


Mindset – öringsrus

I kyla, i regn, i blåst. Med förhoppningar vandrar vi i element som många skyr och flyr från. Iförd klädlager av olika typ håller vi det värsta ute. Men den största kampen sker i tanken. Med rätt mindset och en inställning som försätter berg, eller åtminstone en grushög, kan man ta sig ur en svacka och plötsligt befinna sig i glädjerus. Fiskrus. Öringsrus. 

De följer, hugger. De missar, eller fastnar. Men, det händer grejor. Och psykologin är som alltid viktig. När man vågar tro, slappna av, njuta av ögonblicket och leva i förvissningen om att man gör rätt. Ja, då funkar det. 

Fisk efter fisk ger adrenalinpåslag och fyller på bägaren med den där tron. Tro på taktik, tempo, plats, tid. Lika svårt som det är att komma ur en felaktig känsla, lika lätt är det ibland att befinna sig i zonen. Jag byter inte drag en enda gång. Det är bara att kasta, tro och – förhoppningsvis – kroka. 




De är så oerhört imponerande. Osynligt kryssar de omkring och jagar, äter, gömmer sig, dyker upp intill fötterna. Lika snabbt kan de vara borta. Man måste försöka ta till vara på ögonblicken. Silverfärgade, med vita bukfenor, pärlemorskimrande undersida och de sporadiska fläckarna. Havsöringarna – värda all beundran.


70 centimeter, silvervit och som formgjuten för modellyrket. Ovanligt många prickar för att vara en blank fisk här på kusten. De odlade brukar ha mer av den varan. Men naturens variationer är inte alltid så lättlästa. Men den tanken gör jag bokslut för helgen. En kort stund i rätt känsla, kan vara bortblåst med nästa vindpust, för sådana är reglerna.


Trio trots test

Det brukar falla sig så att när man packar upp nya grejor och vill utvärdera dem så brukar oöverstigliga hinder uppenbara sig. Må det vara en storm, eller någon slags personlig force majeur.
Så. Klart att väderinstituten gick ut med rejäla varsel om hårda vindar, regn och fanskap.

Men, en envis, fisketörstande kustluffare ger sig hän. I motvind, med dåliga odds, mot bättre vetande. ”En liten stund kan man väl alltid …”

Vadarjackan fladdrar och tar sig ner till vattnet lite framför mig, känns det som. Jodå, det blåser hårt. Men min Revo Rocket lyser klarrött, har nypåspolad lina och är som en orastad hund. Den vill ut – inbillar jag mig. Spöt är ett Abu Garcia Victis, 10-fotsvariant för betesvikter upp till ungefär 32 gram. Jag tror att kombinationen är just vad jag kommer gilla. 

Kasten känns naturliga och kraftfulla. Spöet är fjäderlätt, men ändå stabilt, utan att alls vara påkigt. Rullen spinner fint i ett behagligt grepp. Nu saknas bara fisken. Vinden ökar. Snart kommer jag inte kunna fiska, tänker jag och känner samtidigt den elektriska förnimmelsen som är så lkuvlig. Fisk på!

Stor är den inte. Men blank och pigg. Jag försöker rappa på med både ett par snabba bilder, avkrokning och nytt kast. Det tar bara ett par kast till, så följer en något större öring mitt drag, ända in. Men den viker av. Retligt. 


Innanför de allt tyngre vågorna finns fiskbart vatten, så jag nöter på längs samma sträcka. Och lite senare blir det utdelning, när det smäller på alldeles intill stranden. Det är en ungefär halvmeterlång öring som ger mig chansen att känna hur klingan fungerar i lite mild action. En suddig bild, snabbt tillbaka med fisken och vidare i kulingen. Fisken har en liten skada på ryggfenan. Kanske har den suttit fast i ett nät men undkommit. Härligt! Den får leva och frodas. 


På väg att sluta bestämmer jag mig för några sista kast. Bra val. Hugget är fint, och en silverskapelse kastar sig ur vattnet. Silvret glänser och värmen sprider sig i kroppen. Den stora saknas, men ännu en vacker havsöring får kana in och låta sig förevigas på bild. Grejorna har visat sig mer än dugliga, fast de förstås ber om mer kvalificerat motstånd. Helst en Salmo Trutta Gigantus





Det goda i det svåra

Ärligt talat. Det här med vinter. Det är inte min grej riktigt. Kylan gör mig lite nedstämd. Men å andra sidan är den värdefull som ett avbrott och en återhämtning för naturen. Vintern 2018-2019 blev dock en kortvarig och märklig historia – ja, om den nu inte återvänder med full kraft. 


Jag har inte riktigt haft kraft och energi att sköta om den här bloggen, vilket jag beklagar. Fast, det har inte heller varit något tokfiske att rapportera om. Snarare har det varit segt, trögt, motigt, feltajmat och allmänt surt. Jodå, visst har jag uppmärksammat att en och annan snubblat över en ståtlig paradfisk, men generellt  har fiskevintern varit som vintern är mest: svårmodig och svårbemästrad. Bompass, enstaka fiskar, kluriga omständigheter och på det igen. 


Mickis och Lasse hälsade på. Vi prickade ett par fina, men förbålt sega dagar, då ingen fiskare verkade se en endaste fena. Jag tappade en härlig blanking, just under spöspetsen, vi hade någon följare, men det stannade vid ett typiskt ”nästan”. Nya tag.

Jag har haft några korta turer med framgång, långa turer med utebliven framgång – och blandningar däremellan. Någon utlekt fisk, någon liten blank, någon större som hoppat av. Ja, du vet. Fiske som det ofta är. En väntan på succén, oavsett om den någonsin kommer. 

Planer finns. Jag har både äventyr på annan ort och mer lokalbundna upplevelser i sikte. Kanske kan jag åstadkomma lite tätare uppdateringar här också. Vi får hoppas.

Är du på Sportfiskemässan (Elmia, Jönköping) den 29-31 mars så hittar du mig i ABU Garcias stora monter. Kom dit och säg hej.

Och så vill jag påminna om en viktig sak: 1 mars till och med 31 maj är abborre och gädda fredade i Gotlands kustvatten. Du får alltså inte fiska efter dessa arter och skulle du råka kroka en under exempelvis öringsfiske ska den omedelbart släppas åter.
Läs mer här: https://www.svt.se/nyheter/lokalt/ost/forbjudet-fiska-gadda-och-aborre-pa-gotland




En ganska iskall start

God fortsättning. På året, på resten av ditt liv, på vad som än händer. Själv skulle jag kunna tänka mig lite bättre fortsättning än den start fiskeåret gett mig. Trögfiskat, svårläst, knepiga väderväxlingar, fast mestadels en konstant kall temperatur. Ingen riktig vinterkyla heller, men å andra sidan ett helvetiskt stormväder, signerat Alfrida. Men man försöker. Biter ihop. Testar igen. 



Ena dagen kliver jag ner i issörja och funderar på om det ens är värt mödan. Men en blek sol värmer stranden och ger hopp. Timmarna går snabbt. Snart faller mörkret och jag går lottlös, sånär på en liten utlekt rackare som tar betet framför mina fötter. 


Gråväder. En dag då dagsljuset inte riktigt anländer. Vinden är hård och sliter i kläder och hud. Den tär på förhoppningen, göder tvivlet. Kan det finnas bitvillig fisk när allt är runt noll? Temperaturen i vatten och luft rör sig runt nollan, ljuset är nästan obefintligt. Första stället. Noll. Nada.

Det är samma förutsättningar på nästa ställe, men en något annan struktur. Jag hoppas att det här området ska hålla aningen fler matsökande öringar. Om det nu finns något att äta här … Uppspolat på stranden ligger horder av gammal tång, ålgräs och en och annan död storspigg. Ja, då så.


Tredje kastet. En försiktig puff. Jag tror först att jag slagit till spöbutten mot sidan av kroppen, men så hugger det igen. Fast fisk. En liten blank öring ger sig på ett hopp, den rullar, snurrar och plaskar, men kan snart bli bogserad in till strandkanten där jag står. 

Bilden blir ju sådär, men viktigast är att öringen får simma tillbaka. Den må vara runt 50 centimeter, men vild, vacker och inte ämnad för min tallrik – så den får fortsätta sitt liv i vågorna.

Som så ofta är det korta, perioder som är produktiva, i övrigt tomt och klurigt. Även så idag. Jag har just krokat loss en fisk, knatar ut i vågsvallet och gör ett kast i samma riktning som nyss. Pang! Hårt hugg och fast fisk. Även denna är en liten blanking, aningen mindre och kortare än den förra, så jag tar peangen och befriar den så fort jag kan.



Två kast, två fiskar, sedan inget mer.  Vare sig här, eller på nästa ställe. Det är en hårfin gräns mellan att misslyckas totalt, eller att åtminstone känna en liten gnista av hopp. Det är också en svag skiljelinje mellan fiskbart vatten och ett omrört, grumligt vinterhav. Det kan växla oerhört fort. Jag förstår dem som lägger spöt på hyllan tills vårsolen återvänt. Själv kan jag dock inte se det som ett alternativ.

Form och färg för jul

Uppdraget är inte slutfört. Planen var djärv, till och med karsk. Men, jag har ju misslyckats förr – och kommer misslyckas igen. Fiske är inget man bara bestämmer hur det ska bli, fast drömma kan man ju alltid.

Julen närmar sig med obönhörligt raska steg. Mitt dagliga liv har senaste tiden varit en aning tillkrånglat. Fisketurerna har varit alltför få, så när jag nu slog till med min masterplan var oddsen dåliga. I korthet gick den ut på att jag skulle åka till kusten, kroka och landa en perfekt julbordsöring. En sådan som har rätt form, rätt storlek och rätt färg. Helst en stålblank trekilosfisk, företrädesvis en fettfeneklippt, så att samvetet är fullständigt rent. 

Givetvis går den planen i stöpet. Fru Fortuna, Neptun Version, är inte på humör, eller så är jag bara i usel form. Dagen är grafitgrå. Jämntjock. Det blir knappt ljust över huvud taget, innan det mörknar igen. 



Jag svingar beten till höger, vänster och mittemellan. Inget händer. Jo, en följande öring pilar iväg mot djupet när jag lyfter betet ur vattnet. Jag ger sträckan lite extra tid, men får snart se mig besegrad. 

På nästa lilla kustavsnitt ser det fins ut. Också. Det är dött här. Också. Men efter lite förflyttning, mycket nötande och en knippe djupa funderingar händer åtminstone något. En liten silverpil under måttet nafsar åt sig betet. Med peangen lossar jag den illa kvickt och kastar vidare. 

För liten. Jaha. Men, nu då. Det drar till och en något starkare fisk sitter fast, för att sekunden senare lossna. Förbålt.

En liten halvrevansch kommer kvarten senare då ännu en öring behagar bita över mina krokar. Fast den här visar sig istället vara lekfärgad, till och med olekt. En vacker, nästan sockersöt liten hona som ännu inväntar rätt mängd vatten i åarna. Hon får självfallet simma åter hon också. 

Min bistra sanning är den att den där gravade julbordsöringen får tillverkas från något som redan ligger i frysen. Om jag nu har något. För idag blir det inget med rätt form, eller rätt färg. 







Jaktmaskiner under en orörlig yta

Dimman ligger tung. Vattenytan är ett salsgolv av möjligheter. När vi sjösätter Lasses båt sprider sig ringarna som i tjock olja. Långsamt, knappt märkbart, sedan stillnar allt igen. 
De få löv som sitter kvar i trädgrenarna ser fastfrusna ut i det färglösa. Inte en vindpust, ingen antydan till solljus. Bara novembergrått. 


Vackert och ödesmättat. Svårfiskat för Mickis, Lasse och mig. Morgondagen bjuder på tävling – höstens upplaga av King Of Mälaren går av stapeln. Idag fiskar vi helt utan stress. Förhoppningarna är lågt ställda, men fiskekänslan i absolut topp. 

Första kastet. Det där efterlängtade  Båtens huvudmotor stängs av, elmotorn åker i och ivriga händer frikopplar rullarnas spolar och låter betena svepa ut, längs med en vass. Den febriga längtan efter hårda hugg. Nu är vi igång. Gäddfiske. I just love it!
Huggen är sporadiska, men vi ser till att uppskatta och njuta av vartenda ett. Några gäddor lämnar oss med bara ett retsamt ögonkast på våra kreationer. Andra hugger, vänder och visar bara en stjärtfena som tecken på att vi förlorat matchen. 



Efter en längre period utan minsta tillstymmelse till hugg börjar eftermiddagen övergå i tidig senhöstkväll. Mörkt i sin glåmighet.Jag fixar och donar med några grejor, byter krok på en vältuggad Mc Hybrid och kastar ut, mot en grupp av nästan nervissnade näckrosor. Dunk!

Mothugget sitter och min största gädda för dagen är krokad. Det är ingen gigant alls, men lik förbaskat en fin firre. Varje gädda är värd sin vikt i gäddbeten. 

Lasse kniper sedan dagens sista, men det är Mickis som först ser till att ta dagens största – en massiv, välmatad gädda, just sådana vi kom för. Sådana som inte alls växer på träd, eller låter sig luras hur lätt som helst. 


Med nöjda anleten drar vi oss hemåt för en kall öl. Nästa dag: tidig uppgång, tävling och förhoppningsvis fler gäddor.


Fotnot:
Vi lyckades inte upprepa vårens bedrift då vi hamnade på delad andraplats i ”Kingen”. Av höstens cirka 135 deltagande lag fick ungefär 70 någon godkänd gädda över huvud taget. Det fick vi också, men vi placerade oss långt ner på listan, runt plats 40. Vad gör väl det? Att fiska gädda med goda vänner är bland det bästa jag vet. Stort grattis till de lag som visade var skåpet ska stå.


Färgprakt i det nertonade

Stormen har bedarrat. Kvar finns efterverkningarna. Ett grumligt, böljande hav, där vågorna mot strandstenarna är fyllda av bråte och växtdelar. Ett par hundra meter ut får en tydlig linje mot klarare vatten. 
Jag tar en tur, en bra bit bort, där vinden kanske varit mer måttlig, där vattnet eventuellt hunnit lugna sig. 



Grumligt vatten i stråk, men också ett relativt klart hav, med bara måttliga vattenrörelser däremellan. 
Området har ingen bäck som lockar åt sig lekystra öringar. Jag hoppas att det kanske kan finnas någon silverfärgad överhoppare, någon hungrig ätmaskin från havet, som följt stormvattnet mot kusten. Kanske. De brukar varav relativ solitära så här års, men ibland springer man på en liten flock. 
Men jag vet också att de lekfärgade öringarna uppträder längs hela kusten så här års, på väg till sina äventyr i det strömmande. 


Jag knyter på ett 24 gram tungt genomlöpsbete – en ABU MO Inline. Det kastar bra i motvinden och går att fiska snabbt genom vågorna, utan att det lyfts upp och surrar ovanpå. Det tar en stund, kanske tjugo minuter. Jag har nött av en liten sträcka, i makligt tempo. Vågorna är tunga, suger musten ur kroppen. Men ny energi finns nära. För när det drar till, hårt och bestämt, sprids värmen genom kroppen. 

Öringen drar kraftfullt iväg, Den till och med hoppar och avslöjar en orangebrun, tätprickig sidas. En mustig havsöringshanne som till och med hoppar – kanske för att komma loss, kanske för att visa hur ståtlig han är. Jag försöker få in honom snabbt. Jag kanar upp den stabbiga krabaten på strandgruset, där vågorna sköljer fram och tillbaka. Stabilt liggande på rätt köl kan jag befria honom från kroken och låta den majestätiska fisken dra till havs igen. Snart har han val navigerat fram till rätt å. Vilken nu det kan vara. 



En liten fisk till blir det, också den lekfärgad, om än mer svagt tecknad. Den tar jag loss direkt i vågorna, med peangens hjälp. Det börjar dessutom skymma och vädret är kyligt. Jag är nöjd med en kaffeslurk i bilen. Och vinden ökar igen.