Hugg på tävlingsarenan

Det här läser du inte ofta här – en tävlingsrapport. Jag tävlar mycket sällan. Fisket innehåller och består av så många mycket viktigare parametrar för mig. Men, man ska inte vara alldeles för kategorisk. Och den ytterst trivsamma och synnerligen välarrangerade Abu Garcia Pike Open i Västervik har blivit lite av en tradition att delta i. Arrangemanget som helhet är en bidragande orsak. Och eftersom jag tillbringat ganska många timmar på vattnet i jakten på välmatade gäddor i området känns det nästan som hemma. Men, ska jag vara helt ärlig är det givetvis inte i närheten av hemmaplan. Många av den här tävlingens 107 deltagande lag har den här skärgården som äkta hemmavatten. Åter andra bor i närheten och har tid och möjlighet att utforska området under skiftande förhållanden. Vi får förlita oss på viss lokalkännedom, generell kunskap om gäddan och god geist. Den geisten får vi bland annat genom att njuta stora mängder mörkrostat kaffe.



”Vi” är det här året ”Mollbergs blandning”. Mina två båt- och lagkamrater är inga mindre än Stefan Rudan Rudberg och Lasse Sjöblom. Vi sammanstrålar i stugan och lägger upp en plan. Den inbegriper bland annat tre termosar java.

Vädret under tävlingsdag ett är vackert. Sol, sol, enstaka moln och en ganska frisk vind. Vi tror att vinden ska ge lite huggvillig fisk, men går bet. En enda godkänd gädda och ganska många under måttet, ännu fler som inte ens hugger. Segt är en underdrift. Men, även andra lag verkar ha haft det knepigt – även om det är ett rävspel där inte alla berättar riktigt hur det har gått. Upplägget är klassiskt i gäddsammanhang och i korthet som följer: Tävlingen pågår i två dagar. Bara gäddor över 60 cm räknas. Man mäter gäddorna mot en speciell mätbräda, fotograferar och släpper sedan tillbaka fisken. Efter tävlingsdagen lämnas protokoll och foton in. Lagets fem längsta gäddor över måttet räknas. Längst totalresultat vinner. 


Vi följer vår plan, även om den är lite stukad efter dag ett. Vinden är svagare dag två, solen omutlig. Vi testar ett par ställen, men drar oss snart till ett område som känns lite extra hett. Tävlingsområdet är gigantiskt. Många grynnor, vassar, djupbranter, grundflak, vikar och uddar finns det. Oräkneligt många. Lika många är de taktiska varianterna. Men den här dagen känner vi att vi fiskar rätt bra. Vi hittar gäddor som biter och får ihop ett antal hyfsade fiskar.



De riktiga topparna saknas. Ska man strida i toppen bör man ha ett par fiskar – minst – kring metern. När Lasse har två rejäla följare i samma kast ökar nog både puls och kastfrekvens. Eller när en riktigt tung gädda vräker sig överett gummibete som jag prickkastar in i en glugg. Den visar sig i ytan och hinner övertyga oss alla om att den nog borde vara en av de där fiskarna vi skulle behöva. 

Vi nöter på. Vi hittar koden – rätt typ av beten, rätt hastighet och rätt ställen. Kaffet har en rykande åtgång och stämningen är på topp. 



Visst är det en del missade hugg, en del irriterande puffar och följare. Men det tillhör spelets regler. Vi hamnar till slut på en mycket hedrande 13:e plats av 107. Vi får ihop 420 cm gädda, vilket är helt okej, med tanke på första dagens ynka 61. Segrande lag får ihop finfina 493 cm. Många av de favorittippade lagen hamnar  bakom oss, men det viktigaste är inte tävlingen. Inte för oss. Vi har kul. Vi diskuterar, skrattar och myser i båten. Det är viktigt. 

Vi lämnar både vattnet och Västervik med stora leenden. Och fanimej. Vi är nog tillbaka där nästa gång också. 



Tysk novemberdynamit

Vattenvidderna tycks enorma. Inte oändliga, men vidsträckta. Det är nästan kusligt att blicka ut över det upprörda Östersjövatten som omger den tyska ön Rügen. Det är inte vågorna, nordanvinden eller själva området som tär på psyket. Det är snarare möjligheternas omfattning som sprider en smula skräckblandad förtjusning genom kroppen. Här står jag nu i båten, laddad till tänderna, och känner mig både förväntansfull och osäker. Hur ska vi hitta de omtalade supergäddorna i detta veritabla hav av tillfällen? Rügen. Storgäddornas hemvist. 
Som alla fiskare vet är det inte bara att åka till ett omtalat ställe, droppa betet i vattnet och åka hem med triumfen lysande som en gloria runt mössan. Marginalerna är små. Man må alltid vara ett enda hugg från succé. Men det där enda hugget kan ibland vara lika svårt att hitta som en borttappad trekrok i Rügenvikarnas vattenmassor.



Fullmånen lyser klart över Schaprode. Det är vackert så det förslår. I värmen från fiskekompisarnas glada skratt svalkar den tyska ölen det upphettade sinnet. Kanske bidrar den där månskivan också till att gäddorna envisas med att vara infernaliskt svårtrugade och retsamma under fler dagar. Kanske inte. Vi får några fiskar, har många som hugger utan riktig bitvilja och ser ännu fler som följer efter och kikar närmare på betena – vilka vi än presenterar och hur vi presenterar dem. En gigant synar min jigg och provsmakar den, precis vid båtkanten. Jag är darrig i benen långt in på småtimmarna. 



Dagarna förflyter. Timmarna rusar. Gäddorna jäklas. Herrar Robert Bertrandt och Jonas GJ Karlsson, tillika mina goda och skickliga fiskevänner, anordnar, pysslar, håller humöret uppe och ser till att vi inte lider nöd på någonting alls. Förutom riktigt tunga gäddhugg … 


Så anländer ett koppel herrar från ABU Garcia till vårt lilla näste. Lika förväntansfulla och ivriga som alla andra kliver de ombord på båtarna och ger sig ut. Nu visar Robban var skåpet ska stå. Inom kort har han krokat och landat två brackvattensmonster. Gäddor på 12,6 respektive 14,5 kilo. Så oerhört rättvist. En skicklig fiskare med stort hjärta. Helt rätt. 


Foto: Olle Lidesjö

Det är nästan så att jag kan uthärda att min tid rinner iväg lite för fort. Jag krokar några arga Rügengäddor, får en grym abborre som bonus och har det förbaskat bra. Men väl på svensk mark bränner det i mig av längtan åter. Jag ska ha revansch. Inte minst eftersom det kommer upp gäddor på både 13 (Rikard Jonsson) och 15,5 kilo (Lasse Cajander). Grattis igen!
Mina hundratals kast under sex fiskedagar räckte inte den här gången. De stora ytorna vann, måste jag erkänna. Vi vet att det är ett lotteri och att det inte alls bara handlar om nedlagd tid eller strategi. Slumpen är också inblandad och den här gången var vi inte riktigt vänner, medan andra hade bättre hand med omständigheternas lynne. Eller så gjorde jag bara fel. Vem vet? ☺




Mer läsning om Rügen kommer i annat forum längre fram. Till dess: stort tack till Mojoboats, med  Robban och Jonas i spetsen, tack Arne, Tobbe, Rikard, Werner och hela ABU-gänget. Jag är knäckt, men inte förstörd. I’ll be back.

Under örnens vingslag

Dimman lättar på vägen ut. I en vind, aningen tuffare än utlovat, som kyler ansiktena, tar vi en kopp kaffe och spejar omkring. Ensamma. Knappt en levande själ. Jo, två havsörnar smyger på sniffhöjd, längs en gammal stenvast. Vi undrar vad de har i kikaren. 
Två sekunder senare lyfter ett par hundra gäss från fältet. De har anat vad som är på gång och örnarna blir utan frukost ett tag till.


Vassvikar, som spränger in i landskapet som stora yxhugg är inget man är bortskämd med på Gotland. Den vass och ag som växer gör det oftast på ankeldjupt vatten, eller på land. Istället har vi en stenig, karg, hård och rå kust. Inte alla lär sig älska den. Men folk som jag, eller Kenny – vi är födda med den här känslan i blodet. Vi växte upp här och återvänder alltid hit. Vissa dagar är det nästan bekvämt att fisket är segt, eller svårt att genomföra i väderförhållanden som styr och ställer. För då kan man hänge sig åt spaning, foto, fika i blåsten och kontemplation. 



Vi stannar upp, förhäxas, njuter, när vi ser ytterligare ett knippe havsörnar dra iväg. tre, fyra, nej fem. Den sista som lyfter är en riktig bjässe, med vit stjärt som är ett flaggspel mot klarblå himmel. Vi sänder några tankar åt alla människor i stugorna som aldrig ser det här. De som lever sitt liv genom Facebook, eller i stadens sus och dus. Ett par doser av det där är också trivsamt. Men att vandra genom livet och aldrig få känna vingslagen av en örn i brackvattnets gränsland, eller plocka en svamp i en mustig skog, är inget annat än en gigantisk förlust. 

Hur som helst. Det här är väl en fiskeblogg? Jodå. Men så mycket mer. Antagligen precis som jag – jag är så mycket mer än en fisketok. Men fisketok är jag. Och när det smäller till i spöt, när en stark fisk vrider sig, eller simmar tillbaka efter att vi sagt hej – då myser jag. När vi hittar några gamla saknade kamrater (av arten Esox lucius) blir det extra skoj. Jag har sagt det förr: gäddan är min speciella älskling, men den har också varit hårt trängd runt ön. Den börjar komma tillbaka på vissa platser, men saknas lika tragiskt på andra. Får du en – släpp den varsamt åter och hör gärna av dig med information om fångsten.


En morgon gryr. Vacker som en septemberdag, men kall så att den faktisk påminner om november. Förresten behöver det inte bli vinter i år. Vi har haft mer än vi behöver de senaste åren, tycker jag. fast lite väta saknas fortfarande. Våra fina havsöringar har börjat sin vandring upp i åarna. Jag får äran att räkna in en stadig hona på 72 centimeter. Nu får vi hoppas att hennes gener lever länge och skapar stadiga arvingar i många år framöver. I skrivande stund är mörkret kompakt, men fiskedrömmarna ljusa och yviga. Så småningom vankas äventyr på annan ort, men det blir nog några besök på hemmakusten innan dess

Tack till Kenny & Rickard för fotoassistans. 

Metallicgröna expresshugg

Häromdagen hemma. Nu i ett annat familjärt område. Blekinge och gäddfiske är något jag ofta går och suktar efter. Och dessa goda ting i kombination är ofta en fullträff. Skärgårdsmiljö, men inte på det sättet som på många Oskuststräckor, där ytterskärgården ruffa miljö snabbt förbyts till innerskärgårdens djupa vikar med vass och färgat vatten. Här är det lite mer som vi öbor känner igen oss i. Men ändå inte. Tångbeklädda bottnar, storstenar, havsslipade klippor och hård vind som både river och ger liv.



Den här gången blöter jag krokar och beten i delvis nya områden av den här vidsträckta skärgårdskusten. Vi håller oss mitt i vindögat, där nordanvinden rister och drar. Men bakom små kobbar, eller en liten udde som sticker ut, finns lite lugnare vatten. Där navigerar vi fram mellan förrädiska storstenar och nästintill osynliga grundflak. Svårt. Men fullt av gäddor naturligtvis. Här kan de metallicgröna torpederna ligga i bakhåll lite överallt. Och det gör de. Verkligen. 


Efter första dagen är jag aningen mör i axlarna och min inflammerade armmuskel värker. Händerna är såriga efter avkrokningar och gällocksgrepp. Jag är också särdeles lycklig. För, god tillgång på gädda gör mig barnsligt uppspelt och fiskeförhäxad, men jag är också lycklig för miljöns skull. Så här ska ju kustvatten se ut. Tjyvtjockt med rovfiskar som mår förträffligt. En havsörn sveper iväg, en fiskgjuse cirklar över oss redan i hamnen och någon sälsticker upp sin nos lite här och var. Och så dessa hugg! Gäddor som skjuter ut ur tångruskorna i expressfart och får ryggmärgen att klia av välbehag. Gädda. Drottningen!