Årlig höjdpunkt

Det finns förstås massor av årligt återkommande företeelser i fiskets värld som jag går igång på. Men en av de mest fascinerande och magiska är att smyga längs en liten å och se havsöringar i alla storlekar kämpa sig uppför strömmen och gnabbas om bästa lekplatserna.

Mycket glädjande är det också att se de orangefärgade ”taggarna” – märkena – på många av dem. Det vittnar om att de var här förra året också. De har överlevt, laddat om batterierna och tagit sig hit igen. Helt fantastiskt. Jag tror bilderna får tala för sig själva.

Storätare sökes


Sporadiska rapporter och egna sporadiska öringsförsök vittnar om att det varit segt. Små fläckar i rätt tid kan ge en del fisk, vilket betyder att de flesta inte har den flaxen, eller rätta tajmingen. Men en hel del följare och synliga fiskar berättar också att de säkerligen finns på fler ställen än många anar… Peter L bytte till fluga och narrade öringar som vägrade käka drag. Och den omutlige Josef hittade, som bilden ovan visar, helt rätt. Inte helt överraskande. Vid det laget låg jag förkylningsdäckad i soffan. [Mobilfoto från Josef Andersson]


Det droppar också in en och annan berättelse om gäddkontakt. Personligen blir jag bara gladare för varje gädda. I alla fall om de fått leva vidare. Jag är fortsatt tacksam om du mejlar en liten berättelse när en brackvattenskrokodil kommit i din väg. Ju mer information vi får, desto större chans att vi kan återskapa en rättvis bild av status, hot och möjligheter för den smidiga jägaren.

För övrigt hoppas jag att den nära förestående tiden kan innebära storätare av något slag. Varför inte något blankt yrväder som uppskattar vådliga luftakrobatnummer och långrusningar. Smått är inte tillräckligt gott i längden.

Oväder och pappersstorm

Kanske är det rätt tid att se arbetsbordet fullkomligt duka under. Det är så att kalendern kryper iväg och försöker gömma sig. Komma undan. Jag själv skulle gärna komma undan ett tag. Efter en dag med fullständig bleke, då ingen levande själ lurade något av värde på kusten, drog kuling, ruggväder och snöflingor fram. Locket på!

Annars är grejorna laddade. En tur till svenska ostkusten för tungt och riktigt gäddfiske gick om intet, skrubborna simmar tryggt, medan spöbagen har upptacklade feederspön och ett antal apterade tackel försöker lösgöra sig ur fångenskapen. Öringsgrejor och vadarbrallor är redo; De fladdrar nervöst när jag går förbi. Vad mer? Mycket! Snart. Snart så.

Under tiden kan man må illa av de rykten om skrytsamma herrar som snackar om nätfångade öringar som i antal uppnår tresiffriga tal. Jag hoppas vid fiskeguden att det bara är rykten. Visserligen är det svart humor att folk vill skryta om sin oerhörda dumhet och okunnighet, men det förmildrar inte saken. Mitt sinne är dystert. Medicinen heter nog frisk luft, tom kust och gott kaffe i nämnda miljö.

Dimmigt läge

Dimman ligger tung över hela landskapet. Den makar inte ens på sig i en vind som tilltar. Istället tjocknar den ytterligare och släpper lite regn över oss. Jag är djupt koncentrerad på de virvlar som dyker upp bakom draget två kast på raken. I det tredje gör jag ett magnifikt vevsrtopp som får kroken att fästa benhårt i en tångruska modell gigantus. Virveln is no more. Niclas hojtar om att jag ska titta upp. Någon iakttar oss där ute. En dryg kastlängd ut sticker en säl upp sitt söta ansikte över ytan. Dagens enda fisk befinner sig alltså i det lilla område där också fru säl härjar runt. Öringarnas rädsla för sälen är nog aningen överdriven emellanåt.

Jag måste sluta och åker hemåt. Lite senare rapporterar Niclas in en hög hugg, ett par landade fiskar och en tappad bjässe. Dock ingen ytterligare sälrapport. Håhå.

För inte så länge sedan gjorde tidningarna det till en hjärteskärande historia att en 80-årig dam hamnade i rätten för att hon ”råkat” ta upp några sikar under förbudstiden. Nu är det hennes 50-årige släkting, en man från södra ön, som sitter åtalad för att ha tagit upp 13 sikar och två havsöringar under måttet under sikens förbudstid. Fisket skedde på samma ställe som var på tapeten sist och mannen ertappades med att ha fiskarna i bilen. Enligt artikeln var dock mannens plan att släppa de redan döda sikarna i havet när han kom fram till sin hemmahamn … Med andra ord hade han inte gjort något fel, tyckte han själv.

Det finns mycket man kan tycka och orda om. Jag nöjer mig med att konstatera att det finns ett stort antal inskränkta och egoistiska icketänkare där ute. De kommer antagligen fortsätta att ge blanka fan i alla de regler som de flesta av oss följer och värnar om. Blir de ertappade med byxorna nere svarar de med ilska eller kreativa bortförklaringar. Här ligger dimman så tät att inte ens ett förlösande regn tränger igenom.

Med regn kommer liv

Vi smyger längs ån. Ännu inga tecken på uppvandrande öringar. Vattennivån är inte så illa, men inte tillräcklig för att sända doftstråk och signaler ut i havet. Där ute brusar det och höstoväder tornar upp sig över en blågrå yta. Svanarna flockas i pålandsvikarna och håller utkik. Någonstans därute samlar havsöringarna ihop sin löst sammansatta armé.

Lite mer regn, lite dundrande vågor och rätt vattenstånd så är ån befolkad igen. Nej ”befiskad”, förstås. Mellan de skarpa fisketurerna till höger och vänster är det alltid lika berikande och avslappnande att hålla utkik efter ankomsten. Snart fylls åarna av ihärdiga, envetna och makalöst vackra fiskar igen. Vilda, gotländska havsöringar i alla storlekar.

Att bara vara med bravur

Anpassning. Det är ordet som slår mig med sin krassa självklarhet. Total anpassning för sin livsuppgift. Så känner jag varje gång jag iakttar en fisk i sitt rätta element, eller när jag släpper den åter efter att jag för en stund lekt med den. Aktningsvärt.

I stunder av frid under Vintergatans galaxljus tvivlar jag över min sysselsättning. Spelar det egentligen någon roll hur imponerad jag är? Kan egentligen ens absurda mått av kunskapsinsupande motivera att jag fiskar för mitt höga nöjes skull? Jag lurar fiskar att bita över mina bedrägligt apterade agn för att titta närmare på dem, imponeras och tjuta av egocentrisk glädje? Jag är osäker.

Men så vippar flötet till, grafiten bockar och adrenalinet drar mina smilband till maximalt läge. Jo, det måste vara värt det. Kanske blir jag en något bättre människa med glädjen i bagaget. Definitivt blir jag en roligare typ några timmar framåt. Och lite lär jag mig. Hela tiden.

Fast så anpassad som de armerade, smidiga, välformade, tåliga, luriga och imponerande fiskarna – det blir jag förstås aldrig. Det går inte att ekipera sig till fulländning. Ett äkta pansar är medfött. Det går inte att lära sig total miljöanpassning. Fiskarna kläcks in i det, lever det. Är det. Fiskar bara är. Och de är med bravur.

Fiskarnas egen jycke

De är som fiskvärldens hundar när de lufsar runt över mäskplatsen, slingrande och yvigt. Det händer att jag får nog och låter diverse kraftuttryck förbanna sutarna när jag är på jakt efter mer smygande och svårtrugade fiskar – som rudorna. Men bilder på sutare får jag sällan nog av. (Som vanligt gäller att klicka på bilden för att se den i acceptabel storlek). Den surmulna, kaxiga uppsynen med det glänsande skinnet, de illröda ögonen och den bastanta fysiken har inte många motsvarigheter i svenska vatten. Eller i vatten överhuvudtaget. Dessutom är tinca tinca en god motståndare som bänder matchspöt och sträcker linan så det svischar om det. Ett distinkt lyftnapp, en sidovandrande flötestopp i skymningstimmen och den härliga tunga rusningen i mothugget är godis för metaren.

Så jag har helt enkelt överseende med de matslukande, svansande rackarna. Fördelarna överväger nackdelarna.

Målet med den långa vägen

Gyttja. Djup, obändig gyttja. Vad är det egentligen som driver oss? Regn. Fukt. Blåst. Vad är det som får oss att längta och att välja den svåra vägen? Mörker. Utebliven sömn. Vilka drömmar brinner för att ge all energi? Vilka kugghjul driver maskineriet? Det finns inga lätta svar. Inga förnumstiga förklaringar som kastar ljus över hela bilden.

Men glöm gyttjan ett ögonblick. Ignorera ovädret. Visualisera istället en tyst natt där himlavalvet delar med sig av oändligheten i en glittrande kaskad. Förgängliga metoriter målar streck i ögonblicken. Föreställ dig flockar av vitkindade gäss som med skränande V-formation sveper in i skymningen, över en spegelblank vattenyta. Frammana en magentasky där solen värmer en sista stund innan iskylans måne bleker mörka moln. Dimman över morgonfältet, siluetter, ljusspel och stillhet. Stunderna som etsar sin existens i tidlösheten. Episoder som överskuggar uppförsbackarna.

Är det hela sanningen om varför? Nej, bara en ynklig del. En annan liten byggkloss i fiskets livsbygge är förstås en hett eftertraktad fångst. En fångst som äntligen blir frukten av kämpaglöd, idéer, taktik och erfarenhet. Beviset på att envishet, övertygelse och rejäla regnplagg ger utdelning. Ibland.
Tack Peter – för trivsam fisketur och fotografering.

Enkelt – helt enkelt

Rastlösheten bränner i mig. Antingen smittar det av sig, eller så ser barnen bara ett gyllene tillfälle att få följa med på fisketur. I vilket fall som helst tjattrar de ihärdigt om en tur. But of course. Klart vi ska fiska. När det nu inte är tal om ovädersfajt, mete natten igenom, eller tungt släpande på allehanda högteknologiska grejor så passar sällskapet perfekt. Vi drar på enkel fisketur i kvällsljuset.
Innan natten kommer har vi fått uppleva spänningen och glädjen som jag känner igen från min egen barndom. De där mystiska varelserna som plötsligt dyker upp och överraskar. Lillasyster tycker nästan det är lite läskigt när hon får känna på styrkan från en större abborre jag just krokat. Storebror stoltserar med egenkrokad abborre av mindre modell. Men centimetrar eller kilon är inte ens på kartan. De ligger hemma i facket med måttband, våg och ambitioner. Långt härifrån.


Jag ror så svetten lackar i motvinden, men kyls snart ner av kvällsbrisen. Barnen får släppa tillbaka en storabborre och se hur den snabbt som en oljad blixt smälter ihop med vattnet och bara lämnar vattenkaskader, bubblor och våra glada miner efter sig. Rastlösheten är bortblåst. Så enkelt är det. Lite kul och okomplicerat fiske, helt enkelt.

Motsträvig strävan

Det slår mig, mitt i ett monotont husmålningsprojekt; Även när fisket är lite motspänstigt är det njutbart. Kanske är det därför jag är så förlorad. För trots att jag kan gny lite när vindarna piskar för hårt, eller åt fel håll, så trivs jag. Även om vägen till den taktiska triumfen slingrar sig som mallorcanska serpentinvägar så finns det spänning, hopp, njutning och glädje inbakad i varenda minut.

Den stöddigaste sutaren som vattnet har att erbjuda vinner dragkampen, men nästa nyper jag. En majestätisk, till synes framtung, skräntärna plockar lekande lätt ihop middagen i skumrasket innan farliga moln bullar upp sig över magentahimlen. Jag spejar mot lysstaven och glömmer den kraschade datorn. Jag är motsträvig. Jag jagar, sittande blixtstilla i ett antågande busväder. En strävan så god som någon.