Allt på en gång

Majvärmen är inte extrem. Men den är tillräcklig för att jag ska tappa geisten för öringsfisket. Visserligen är hela året fyllt av andra artjakter, men havsöringsfisket har en tendens att ta överhanden – speciellt på vårkanten. Men så kommer värmen. Det är inte bara öringarnas lynniga beteende och svårtrugade humör som gör att jag jag hellre drar mig mot andra vatten och fiskarter. Det är också en aningen obekväm känsla av att vara helt fel ute, iförd vadarbrallor under en klarblå himmel och gassande sol.

Sutarmetet är en höjdpunkt. När de rödögda och råstarka bottenätarna bubblar på mäskplatsen och vispar med breda stjärtfenor i ytan får min mun en extra bredd. Jag föredrar flötmetet, de stilla skymningarna – med göken galande i fjärran och näktergalens avstannande sång. En kopp kaffe och en spänd väntan på att flötestoppen ska vandra i sidled, eller lyftas sakta uppåt.

Iden är en annan fisk som jag ägnar lite uppmärksamhet åt. Den är inte bara ett vårtecken, utan ger sig tillkänna en stor del av året. Jag presenterar några kokta räkor eller bröd och får belöning i form av fina fiskar, väl över två kilo.

Flötmete i grunda sommarvikar är en trevlig sysselsättning i väntan på att grillen ska bli het. Rekommenderas varmt. Smygfiske på mer nervösa idar i solsken är också på rekommendationslistan. Kortbrallor och täta vätskepauser anbefalles.

Dessutom har näbbgäddorna anlöpt kustvattnet. Så om du fortfarande vill kränga på dig vadarna så finns det att göra. Man kanske skulle ta och göra ett försök, förresten. Och stannar man kvar i kvällsljuset patrullerar smällfeta öringar blåstångsnejderna. Ja, vad tusan …

Long time …

Som vi försöker. Efter nordvästanstormen är det närapå hopplöst att hitta vatten som är just vattenfärgat – det vill säga genomskinligt. Brunt, grönt och smutsrött kustvatten är det däremot gott om. Överallt flyter det trasiga växtdelar och bråte i vattnet. Men den hitresta kvartetten är erfarna, envisa och försedda med ett särdeles gott humör. Duktiga fiskare vet att deras tid kommer.

När vi hittar en sträcka med rent vatten dröjer det inte länge. Räven Percy drar på en fisk i första kastet och Tobbe följer snart hans exempel. Det ska bli åtskilliga fler från deras sida. Det är inga stora öringar som gör oss sällskap till en början, men de är mer än välkomna.

När det blir ett uppehåll i en ganska hektisk huggrusch duger stock och sten alldeles utmärkt som plattform för fika, stora garv och aldrig sinande rövarhistorier. Tobbe står för de flesta. Niclas, Patrik och Percy har säkert hört många av berättelserna förr, men man vet ju aldrig om det dyker upp nya vinklar eller tolkningar. De fyller gladeligen i med egna erfarenheter. Det sammanlagda antalet meter fisk och kilometer fiskesträckor som sällskapet står för motsvarar mer än man kan överblicka.

Men man ska inte invaggas i falsk säkerhet av förföriska skrönor. Det här, som sagt, inga duvungar. Det är härdade sportfiskare som inte försitter en chans att dra på en rejäl fisk. När jag bedriver avancerad persedelvård och försöker få styr på en trasig vadarsko med hjälp av gaffatejp, fjäderringar och järnvilja har Niclas givetvis plockat den där fisken som man alltid väntar på. Själv får jag strax en liten stackare.

Men innan aftonen med brakmiddag och ännu fler garv i stugan har anlänt väntar den största överraskningen. Inne bland grundvattnets stenar lurar en aggressiv och tung jägare. Tidigare på dagen har jag i ledsamma ordalag beklagat torskens försvinnande från kusten. I poetiska ordalag drömde jag mig tillbaka till den tid då jag på ett zebrafärgat Toby drillade grundvattenstorskar några tiotal meter från stranden. Men det var ju långt innan kollapsen och det huvudlösa fiskets kulmen. Så när en fisk hugger, bökar runt och går och spänner på tvären, den här ljuva kvällen, så tippar jag på en rätt rejäl besa. Ja, brunaktig är den, men fenorna är tio till antalet och skäggtömmen på det stora huvudet tillhör givetvis ingen annan än gadus morhua. Det blir en upprymd glädje och samling kring min fisk. Jag är uppriktigt rörd över att få gå i närkamp med den vackra fisken igen. Long time … Det får bli en värdig avslutning. Vi gör inga fler kast, utan åker mot stugan, brasan och några kalla öl.

Vassa krokar i tuffa tider

När inte ens den mest kemvässade Gamakatsu lyckas kroka annat än rejält storgapiga skribenter och sportfiskare – ja då är det tuffa tider.

Ett par dagars försökt har mestadels betytt följande öringar, varav en i riktigt mastodontformat. En liten landad och fler följare.

Flertalet härdade havsöringsjägare skakar huvud och spö i takt och undrar vad det är frågan om. Den västliga vinden har inte förmått att föra med sig huggvillig fisk. Temperaturen är låg, men – so what? De brukar ju hugga till slut. Så det gör de väl nu också. Vi får se. I morgon, eller nästa dag.

För dagens vedermördor i vågorna avslutades med värre vedermödor på akuten.Vilket hugg. Vilken skärpa. Dock inte hos undertecknad. Skärpan, alltså. Hullingen satt djupt och bestämt. Det var bara att stampa in i lasarettsmiljön med drypande vadare och kroken dinglande. Tack till läkaren Per Lindström för både knipsning, bedövning och fotoassistans. Men vad hade vi gjort utan min Knipex som syster fick hämta i bilen? 🙂

Bristen på det mesta

Det kommer perioder då det råder brist på det mesta. Tid, framgångar och möjlighet till uppdateringar. Då får den tomma tunnan skramla och krokarna vässas lite extra. En hyfsat blåsig och mild heldag på idel heta kuststräckor gav till exempel häromdagen … Inte ett skvatt. Vi var åtminstone tre trägna vadarmarodörer som försökte betvinga både öringar och regn utan att ens komma nära. Bristen på hugg resulterade i bristen på kaffe och måhända lite sturskhet. Vi försökte och hade oerhört läckra vågor, mildväder och hoppet på vår sida. Likafullt gick vi bet.

Ibland är det så. Rannsakningar och teorinötande till trots. Men jag slänger ut en ny profetia. Nu vankas det mildväder. Det kan nog betyda både det ena och det andra. Jag tror bland annat på fler kustfiskare, fler landade fiskar och en del annat. Själv funderar jag på hur tiden ska räcka till allt fiske som börjar pocka på uppmärksamheten under vårkanten. Det finns ju så många arter och så många vatten. Tack och lov. På’t igen!

I möjligheternas påfrestande tid

Det finns två perioder på året som gör sportfiskaren rastlös och ambivalent. Möjligheterna står som spön i backen. Färdigriggade spön. Ja, jag vet. Egentligen är man ständigt brydd över de möjligheter som finns där ute, men de är ouppnåeliga av tusen skäl. Fast under två heta perioder av året vandrar jag extra rastlöst fram och tillbaka. Jag vankar och funderar. Så plötsligt blir det en lucka i kalendern. Då är man så rådvill att handlingsförlamningen kramar kropp och spöbag så hårt att det känns som om inget fiske alls blir av.

Våren och hösten. Någon gång i sena april och sena september ungefär. Då fyller valmöjligheterna huvudet till bristningsgränsen. Gränsen mellan kallt och varmt. Årstidernas skiftningar. Fiskar som är i rörelse, eller som vaknar till liv. Jag blir tokig.

Ta hösten som exempel. Det finns ännu spår av sommar. Men morgondimmans tunga lock över nejden och de isande vindarna som sveper längs kortbrallornas slut vittnar om höst. Jag vet att strömmarna från djupet för med sig nya möjligheter. Men det är fortfarande inte dags att vifta avsked till de somriga upplevelserna. I en skymning där andedräkten lämnar en ridå av vit ånga är det fortfarande full fart på majestätiska rudor och flitigt ätande sutare. Vattnet är ljummet, luften sval.

Samtidigt på kusten är tjocka, vindögda (som fotots yrvakna gäddjägare) och lurande plattfiskar på väg in på kastlängds avstånd. De gröna ätmaskinerna glappar med tandraderna och ilskna abborrar jagar småfisk så det sprätter i sötvattnet. Fast kanske är det likadant året om? Äventyren väntar och pockar. Lockar och lurar, medan tiden rusar.
Jag bryter mönstret. Jag kastar av mig kedjorna av tvivel. En vild chansning, eller ett fruktsamt försök. Men ett lätt darr på flötet och ett par djupa bugningar i spöt saluterar åsnan mellan hötapparna. I morgon, eller veckan därpå, kan det vara dags för ett helt annat fiske. Samma förutsättningar, samma tvivelsmål. Med utrustningen laddad och klar. Får se nu … kanske man skulle se om havsöringarna jagar i skymningen. Eller om …

Ett hösttips

När vemodet kryper inpå skinnet och det drar en sval känsla innanför kragen kan det vara höst. Det är till och med ganska sannolikt. Speciellt efter sommaren. Nu är dock räddningen nära för spösvingaren. Semesterfisket är ju begränsat. Och begränsande i vissa avseenden. Kyligare vatten innebär lockande möjligheter på kusten och i sjöarna. Och så förbaskat illa är det ju inte att få klä på sig varma tröjan som legat i malpåse senaste månaderna.

När doften av höst – klar, kall luft och annalkande kulingvindar letar sig in i näsborrarna väcks något till liv i min rastlösa kropp. Jag behöver rensa sinnena. Det görs bäst medelst några duster i tuff kustmiljö.

Hösten på Östersjökusten är också tiden för bottenmete efter skrubbskädda, flundra. Ett enkelt pater noster-tackel, eller gärna ett feedermete med en bit räka, strömmingsbit, eller mussla långsamt hemtagen i doftspåret brukar göra susen. Efter ett par kast på samma plätt har du med stor sannolikhet lockat in några flatbottnade godbitar. För läckert välsmakande är de, flundrorna. Inte bara som nyrökta i sommarens turiststråk, utan även som varsamt stekta och serverade med lime- och dillsås, med ett stänk av chili och några färska örter. Varför inte vända runt några kvistar oregano, timjan och basilika i pannan? Dags att leta fram den där tröjan.
Tack till Henrik Radhe för fotoassistans.

Sommarlovsdrömmar

Ta en skön sommardag. Ta en båt och packa med en rejäl fikakorg. Låt barnen studsa ner i båten med flytvästar och stora förhoppningar. Addera en rejäl abborre som lilla fröken själv får kroka och drilla. Då har du en succéartad tillställning att placera i minnesbanken och familjealbumet. Kanske har du också planterat ett frö till ett framtida intresse, lika hett och brinnande som ditt eget. Jag hoppas. Men framför allt gläds jag och skiner av stolthet. Vilken dag. Vilken fisk. Vilken sommar.

Välkommen till fiskebloggen!

Blogg? Vafalls!? Vad ska det vara bra för? Jag var svårflörtad. Länge. Men med tiden har jag svalt stoltheten. Jo, eftersom orden sprudlar och sprätter iväg är det en enkel och god lösning att låta dem landa i bloggform.

En gammal (nästan) hädangången hemsida (www.hellenberg.se/fiske) med diverse poetiska och sammanfattande fiskeskrönor vilar för tillfället. Men många glada filurer runt om i landet har haft den oerhörda vänligheten att be mig fortsätta med den. Nu gör jag det på sätt och vis. Hoppas du hittar något läsvärt.

Uppdateringen kommer att ske med ojämna mellanrum. Lite foton, några betraktelser, ett antal drömmar och en drös med fiskar är att vänta.

Kul att du tittar in. Kom gärna tillbaka.