Red alert – havsöring på gång

Höstens första stålblanka öring har just klivit av efter ett par rejäla luftsprång. I nuläget är glädjen aningen grumlad av ”tänk om …” men i stort sett är det en skön känsla att åter ha kontakt med de starka öringarna. Vattnet höll en temperatur på hela 13 grader, vilket ju är på tok för högt för sådana här fasoner egentligen. Men Micke och jag övertalade varandra till en tur, med förträffliga argument om hur bra det måste vara för arbetsmoralen att smita ut och ta en nypa frisk luft. Saltsänkt luft. Fiskdoftande luft.

Mickes påslag när jag stod med kameran i handen gav nerv. Några minuter senare smäller en riktig paradfisk på mitt framvinglande bete och visar hela sin breda, vita kropp över vattnet två gånger. Den andra gången visade den dessutom prov på effektiv dragförlust. Skak-skak, bara. Jag skrek, tjöt och garvade. Det gör man alltid när höstens första urstarka öring är på kroken. I en kalkgrumlig ficka av turbulent vatten hittade vi dem idag. Var är de i morgon? Och var är man själv i morgon?

Micke ångar på. Har inte karl’n raketmotor som hjälpmedel där bak? Jag kan inte tolka situationen annorlunda.

Sommarsilver existerar

[Du vet väl att du kan klicka på bilderna för att se dem i lite vettigare storlek?]
En het dag följdes av en afton, mild som vanilj och len som silke. Det sista fiske man egentligen borde ha tänkt på var väl havsöringsfiske. Men rapporterna hade talat om kontakter med starka fiskar i solnedgången. Micke och jag tvekade. Öring ska man fiska i busväder. Det ska baske mig bralla på vind och bita i kinderna. Händerna ska domna och vadarskosnörena stelna. Tufft och smärtsamt. Annars är det faktiskt inget öringläge. Sådetså.

Men å andra sidan: Lyckosamt fiske bygger ofta på att våga testa nya teorier. Våga göra tvärtemot. Och dessutom är fiske roligt om det är lite överraskande. Vi övervann rädslan. Vi vågade och stod plötsligt under klintkusternas kalkgråa skuggor och svingade mot horisonten, där solen hovrade i molnen. Med t-shirt och alldeles för varma ben i vadarbrallornas tillslutna värld vandrade vi med stora fånleenden mot skymningen. När den avgående Gotlandsfärjans svallvågor spolat bort värmen från min kropp begav jag mig mot land för att låta kameran fånga det mina ögon registrerade. Världen var extra vacker. Det är i denna stund Micke plötsligt ropar till. Ett svagt rop, men ett rejält böjt spö. Minsann!
Visst finns öringen där. I solnedgångens svaga jaktljus söker den sig till grundvattnet för att jaga, äta, växa. Det är förstås helt logiskt. De flesta havsöringar patrullerar säkert en bit ut under stekande badväder. Men de flyr nog sällan längre än maten. I blåstångens skogar är det tjockt av tångräkor och märlor. Dagtid kan man smälta käket och jaga strömming eller tånglake några hundra meter ut. Piece of cake, för en vältrimmad havsöring. Jag är övertygad om att det mesta som gäller somrigt öringsfiske är förbisett. Vi har bara skrapat på ytan. Duktiga danskar var till exempel lyckosamma silverjägare medan vi tröga svenskar fortfarande stod och dängde med alldeles för tunga plåtdrag och drillade sjögräs. Samma danskar var åratal före oss med nattligt sommarfiske efter den här typsika kallvattensarten – havsöringen. Det finns versioner och varianter av allt. Våga testa, våga misslyckas. Vinn allt!

I mörkret, så mörkt det nu blir i sommartid, vandrar vi åter mot bilen. Taktiken, som var en icke-taktik, var helrätt. Dum, men alldeles fantastiskt härlig. T-shirtsöring i badvatten. Fiske är inte klokt. Det är inte klokt så kul det är.