Nya grejor ger ny kraft

Vinden viner ordentligt. Det drar så hårt att huvan liksom slår mot kinden. Jag får snöra åt den ordentligt innan jag plaskar ut i grågrönt hav. Jag verkar ha en förmåga att pricka fel just nu. Är det inte oväder så är det något annat lurt, som gör det knepigt, eller i värsta fall tvärdött. Ni vet, sådär som vi inte vill ha det. Idag är det tokgrumligt, eller för hårda vindbyar, eller så är det frånlandsvind med glasklart, utåtströmmande vatten. Och kaffet är beskt. Nåja. 
Jag förflyttar mig och hittar en sträcka med en mer gynnsam vind och en vattenfärg som bådar gott. Redan i tredje kastet vispar en öring till mitt drag ett par gånger. retligt visar den stjärtfenan i ett plask ett par spölängder ut och sänder det lilla betet över ytan. En kvart senare kommer en öring lojt simmande en bit bakom min vassa krok. Ingen ansats till anfall. en annan puffar lite på draget innan den vänder om. 

Jag är lite bekväm ibland. Jag vet det. Jag orkar sällan experimentera särskilt mycket när det gäller kustfisket. I de flesta fall vet ag att det handlar mer om att nöta och hamna rätt än att byta grejor och lägga pannan i djupa veck om beteskulörer och andra petitesser. Men jag är inte heller sämre än att låta min nyfikenhet ta mig till nya domäner mellan varven. 
Efter en fikapaus bestämmer jag mig för att övergå till bombardafiske med en liten tubfluga, modell spigg, eller annan småfisk. 



Kalla det reklam, om du vill, men se det mer som tips och konsumentupplysning. Många gånger har jag blivit besviken på den här sortens tackel. De krånglar, hakar upp sig, är bökiga. Ett drag med krok är så genialt enkelt. Men, efter att ha varit i kontakt med danske sportfiskaren och innovatören Martin Buch ville jag testa hans Inno-dupp, en bombarda som utlovar trasselfria kast och smidig hantering.

Det visade sig att han hade helt rätt. Hans bombardaflöten finns i sjunkande, intermediate/svävande och flytande. Den senare kan man dessutom använda som en indikator, ett slags flöte, medan flugan, mikrovobblern, eller vad man nu använder, får guppa runt fritt i vågorna. Jag, som är lite otålig, föredrar dock att mestadels använda den svävande som jag kan veva hem i önskad hastighet. Den håller kvar sig på lämpligt djup och presenterar den lilla godbiten på ett finfint sätt. De är lätta att kasta, finns i olika vikter och finns att köpa på www.bombardashop.com, för den som är intresserad. Nej, jag får inte betalt för att säga det. 😉



Sagt och gjort. Jag sveper en kaffe till och äntrar havet med förnyat självförtroende och ett bombardatackel. 
Det blir givetvis ett något långsammare fiske, men det gör mig inget nu när jag vet att det finns fisk i området. Jag nöter på och spanar på svanarna som äter med sina smäckra halsar djupt ner under ytan. Brackvattnet stänker och jag känner mig levande.

Hugget är inte hårt. Det är det inte ofta med den här sortens tackel. Mjukt och segt, drar en fisk fast och jag höjer spöet. Det är ingen stor öring, men en välkommen sådan. Taktikbytet ger någon form av resultat, vilket känns skönt i kylan. Jag får ingen vettig bild på den lille rackaren innan den simmar åter, men vad gör väl det?
Senhöstens skymningar kommer snabbt. Alltför snabbt. Men det kommer ju fler dagar. 



I lust på kust

Retrospektiva kustäventyr. En liten tillbakablick från ett par fisketurer under senaste tiden ger vid handen ett relativt knepigt och trögt fiske. Svåra förutsättningar med snabbt ändrat vattenstånd, hårda vindar, snabba kantringar och en alltför långvarigt stabil temperatur. Vi kustvandrare har som synes mängder med användbara ursäkter och skäl till uteblivna toppresultat. Tack och lov. 


Nåja, någon fisk hit och dit har jag fått syna lite närmare. Inte bara de som jag haft förmånen att undersöka närmare i klubbens öringsfälla, där vi räknar uppvandrande lekfiskar. Också det är annars ett sant nöje.
Tiden är, som alltid, knapp numer. Det är inte ens lätt att smita emellan med entimmesräderna till närliggande farvatten. 


Fiskefrände Kenny är som vanligt aktiv och härjar runt lite varstans. Ibland slår vi följe och inte sällan får vi anledning att hjälpas åt med lite fotografering. I de fall fisken inte hugger tillbringar man gärna en stund med antingen kamera eller fika i handen. De korta dagarna på senhösten kan ömsom plåga oss, ömsom överraska oss. 

Och när det dundrar med maximal kraft från vind och vatten får man helt enkelt glädjas åt att man har ordentliga plagg att krypa in i. Ut i naturen. Ut i verkligheten. Ut i det både tigande stilla och upproriskt tuffa, där vardagspetitesserna förminskas till dammkorn och flyger iväg till glömskans nejder. Och snart hugger det säkert igen. 


Ena dagen storm, andra tunggung

Variationen i moder natur. Den inspirerar och ger mersmak åt nya upplevelser. Ena dagen storm och öringskådning, nästa en frostig morgon följd av gäddfiske på annan ort. 

När de hårda vindarna pressar in de lekmogna havsöringarna mot de gotländska stränderna kan man ibland ha turen att se horder av fiskar som ”surfar” i vågorna. Över grunda partier fräser de runt med halva kroppen över ytan. De navigerar, kämpar och riskerar livet för att så småningom kunna föra sitt släkte vidare. Den här ystra dansen är jag ödmjukt och livslångt förälskad i att skåda. 


Lite längre bort, där ingen å lockar till sig de färgade och romstinna öringarna kliver jag ut i vattnet med vadare och spö. Efter en stund hugger det en småtting och en annan hoppar av. Jag får nöja mig med det här idag. Det vankas utflykt till gäddornas domäner på andra sidan Östersjön – och jag måste hem och packa.
Luften är isande kall, då jag tillsammans med Mickis kliver ner i Lasses fina Mako-båt. Vi tänker ”träna” lite inför en stundande tävling, men mest av allt ska vi njuta av fisket, kaffet och en skön stund på böljan.
Det börjar löjligt bra, vilket ju kan vara förödande för sportfiskare, som ofta är skrockfulla. Jag får en gädda på första kastet, när jag dänger ut Lasses egentillverkade Golddigger. Enkelt, tänker man då. Det får naturligtvis konsekvenser. Vi betar av vasskanter, växtflak och gud vet vad. Ingenting. Inte tillstymmelse till gröna projektiler.  


Efter lite kaffe och någon förflyttning kommer det ändå ett par korta perioder med hugg och till slut krokar Lasse och jag varsin fin gädda. Min har en ännu levande (?) fisk i buken, som sticker ut och rör på sig när jag håller gäddan, Nej, den är inte så stor som den ser ut på bilden, men det är ändå en fin fisk som slukar en McMio med glupande aptit, trots sin nyligen inmundigade middag.



Vi trailar upp båten i skymningen, nöjda efter ett knappt dussin motionerade gäddor och lika många koppar java. Fiske. You gotta love it. 

Skymningsljusets luftsprång

Kvällen nalkas. Jag lägger jobbet åt sidan, slänger ihop en middag till hungriga familjemedlemmar och drar iväg. Koltrastens serenad är ljudlig. En knölsvan glider långsamt förbi mig när jag äntrar vattnet. Idag har jag ingen brådska. Jag njuter av det lilla i det stora. Förhoppningarna är låga, men känslan stark.

Varje kast blir en bubbla av både fokus och avslappning. Jag följer betets väg genom luften, noterar nedslagets plask och låter linans ringlande och sträckning bli en del av kvällen. Allt hör ihop. Varje vevtag känns viktigt och i varje vevstopp visualiserar jag för mitt inre hur en följande havsöring gör ett snabbt utfall.
Märkligt nog fungerar det. Det är inte bara självbedrägeri, det är ett faktum. Jag kan nästan förutspå när det kommer hugga. Till en början är det tomt. Men snart kommer de – i flock dessutom. Havsöringar som jagar betet ända in, puffar, stöter och ibland hugger benhårt. Men sällan har det varit så svårt att kroka dem. Jag misstänker att de egentligen inte biter över mitt drag, utan snarare bryskt undersöker vad det är. 

Solen sjunker lite till. Vinden mojnar ytterligare. Bra. Och dåligt. Men, plötsligt vänder oddsen till min fördel. Jag krokar några öringar. Inga bjässar. Ett par är under måttet, ett par strax över den där halvmetern. Större fiskar lösgör sig ur vattnets mörker, visar sig, ökar min puls och vänder tillbaka. 

Så faller hugget. Fisken tar betet med fart. Det surrar till i slirbromsen, trots att den är hårt ställd, spöet bockar och jag rycks nästan med, när jag höjer spötoppen i ett mothugg. Fisken rusar, kastar sig ur vattnet och landar i kaskader av brackvatten. Ännu en rusning och jag är orolig och fylld av sprudlande glädje på samma gång. Vilken fisk! Den här vill jag landa, tänker jag just som den hoppar ännu en gång och landar. Linan sträcks inte den här gången. Betet singlar ensamt genom vattnet. Fisken är fri och jag är tillintetgjord.

Nu kommer mörkret och jag avbryter. Jag sitter i kylig kväll och ser solen gå ner i det hav jag har som mitt andra hem. Vad är väl en förlorad fisk? Vad är väl ännu en dag i livet, om inte erfarenheter och upplevelser. Det kvarvarande skymningsljuset följer mig hem. Det kommer fler dagar, fler fiskar. 


Våren trilskas

April. Denna härliga, besynnerliga, motsträviga månad. Så många gånger den snuvat oss på konfekten, invaggat oss i falsk trygghet för att från sitt lurpassande, liksom i bakhåll, överraska oss. Ena dagen solsken och fika iförd kortbrallor i lä, nästa dag bitande kulingvindar med snö och kyla som ber kroppen att hämta fler lager kläder. 



När kollegorna från Sportfiskarna drar mig med till kusten nappar jag glupskt. Lasse, Joel och John packar in grejorna medan jag verifierar tillgången på kaffe. Vi börjar med en skön lunch i det fria, men hinner knappt svälja ner kaffeslurken innan vädret verkligen kliver in på arenan. SMHIs utlovade väderomslag. Here it comes. När vi greppar spöna rister och drar det i kläderna på ett olycksbådande sätt. 



Jag gnetar upp en liten fisk innanför de värsta vågorna. Det är så hård vind i sidled att den nästan bogseras iväg bara av linans förflyttning i luften. När jag försöker fotografera den fladdrar kameraremmen omkring och förstör bilden, men det får duga i det här busvädret. 

Vi får åka vidare. Vi försöker hitta något ställe där det både är fiskbart och hoppfullt. Det är inte lätt. Men John och Joel har visuell kontakt med en öring som rumsterar runt utanför några stenar och jag har en lätt stöt när en tveksam rovfisk verkar undersöka mitt bete. Lasse visar vägen. Han krokar en öring i tvåkilosklassen som börjat återfå sin blanka dräkt efter den gångna höstens lek. Men här tar äventyret slut. Nåja, vi testar ett avslutande ställe innan vi ger upp. Men regnet som slår emot oss i horisontellt läge är iskallt och elakt. Inte ens vi sportfiskare – som skulle kunna ordineras en liten sinnesundersökning – orkar längre. Hemåt. April. Du kommer inte undan. Vi tar dig nästa gång.




Den första sanningens april

Det må vara läge för skämt i början av månaden, men jag ägnar mig hellre åt att försöka söka sanningen, eller delar av den. Var hittar jag fisken och varför? Hur kan jag få dem att hugga? Finns det svar? 

Dagen börjar i tät och vacker dimma. Jag är lockad att stanna och fotografera skogar, heder och stränder i det gråa och fuktmättade. Men fisket får gå före idag. Ett par timmars sökande och svingande.

På första stället blir jag snart påmind om att det är högtid för kustfisket nu. Efter ett par kontakter och en landad fisk rasar det ner en kvartett fiskare en bit framför mig. Jag suckar bara uppgivet och lämnar fältet. Så många mil kust – men ändå ska de prompt klampa ner i min utstakade väg. Märkligt. 

Det är tyst och fint på nästa strand. Den vårystra solen gör sitt bästa för att tränga undan dimman och lyckas så småningom. Just i förändringen börjar det hugga. Förts är de trevande, öringarna. De följer, petar, puffar och skapar virvlar. Men snart biter det ordentligt. Jag landar ett par mindre blankingar innan det åter blir stilla.

Efter lite paus då koffeindosen höjs till normala nivåer är jag åter redo. Vinden vrider försiktigt, men det är marginellt. Ett tungt hugg kommer, men snabbt inser jag att det här är en av två efterlekare i dag. En vacker besa, förvisso. Den rullar och röjer, men får snart simma vidare. Jag uppskattar den till 60-65 centimeter. Tjock är den också. Tjockare än nästa fisk som biter …


Men nästa fisk är av annat snitt. Blank som ett nytömt bankkonto och hoppvillig som en springbock. Den tar lina i det nästan lite vårljumma vattnet. 

Jag njuter i den tilltagande värmen medan spöet rister av tyngden hos en 65 centimeter rask Gotlandsöring. Vacker och vild. Jag fajtar den så fort det går och släpper den åter.

Någon liten till får leka tittut innan jag förflyttar mig igen. 



Relativt hårt och överraskande kommer hugget en stund senare. Fisken känns sprallig och snabb på något vis. Och visst är det något lurt. Aprilskämtet visar sig vara högst sant. Det är ingen havsöring. Det är en otroligt blank, vacker och felfri regnbåge. Själva definitionen på Östersjösteelhead.

Knappt märkbart violett band, försiktigt skimrande gällock, men med den typiskt korta överkäken på det lilla huvudet. Och prickarna. Tätprickig stjärtfena, och rygg. Den här gynnaren blir mat. Den är 55 centimeter och rund som ett litet havstroll. Perfekt. Nu räcker det. Jag beger mig hemåt med en skön vårkänsla i kroppen.  







Silverregn i kubik

Jag andas tungt, men kroppen känns lätt. Jag tittar tacksamt ut över vattnet, under en delad himmel. Det är en tydlig en skiljelinje på himlavalvet, där en front rör sig framåt. Längre bort är det blått. Här är det grått. Men i sinnet skimrar de mest fantastiska färger, men mest av allt: silver. Vilken dag. Jag är stum av glädje och tacksamhet. Och givetvis har jag lämnat den stora kameran hemma … 

Det är så efterlängtat. Gnäll lönar sig ju sällan, men den trogne läsaren av bloggen kan ju enkelt konstatera att jag trots allt konstaterade lite missmodigt att det var länge sedan det knakade ordentligt i spöklingan. Omkring mig har det tagits finfina öringar – av både de ihärdiga och de sporadiska sportfiskarna. Men någon fullständig rättvisa eller jämvikt kan man inte räkna med i fiskets värld. Ibland går det upp, ibland ner. När motvinden parkerat lite för permanent kommer misstron, dubierna, sökandet efter nya sanningar. 

Men när det väl händer, så händer det. Jag besparar er vissa detaljer, men några går inte att undanhålla. För, som jag sagt förr: plötsligt händer det – och allt känns åter i mer balans.
Allt lossnar. 

När den ganska milda vinden träffar ansiktet och jag ser Östersjön röra sig frejdigt där ute anar jag att det nog kan hända grejor idag. Jag smyger ut, bland översköljda stenar. Vattenståndet är lågt, inte det bästa. Men vinden är fin. Vädret känns rätt och jag hoppas på kontakter snart. Inget händer. Märkligt.
Det är när jag tänker ge upp kustavsnittet som jag har första kontakten. När jag lyfter draget ur vattnet kommer en silvrig skapelse efter och försöker bita betet ovanför vattenytan. Jag tvärstannar och kastar snett in mot land igen. Långt in, på knädjupt vatten. Är det här de är? Ingenting, Nästa kast, snett utåt.


Det finns hugg man minns. Ibland för vad som händer efter hugget, ibland för själva känslan i förstakontakten. I det här fallet är det snarare ett hugg som blev den förlösande scenförändringen. Här och nu hugger den fisk jag letat efter så länge att det nästan gör ont i kroppen. Bestämt, men inte överdrivet hårt nyper det tag i det MO-draget jag dänger med. I stort sett direkt känner jag den massiva tyngd och obevekliga kraft som bara en stor fisk har. Adrenalinet rusar och så gör även fisken. Den hoppar med sin väldiga kropp och plumsar ner i vattnet så att Östersjön sviktar. Känslorna pendlar mellan eufori och ondskefull nervositet. Den hör typen av fiskar vill man inte tappa. Grafitklingan står i ett uppochnervänt U när jag försöker dra fisken inåt. Den rusar igen. Min lille Revo-rulle släpper lina med en mjuk broms som lugnar mig något. 

Med klumpiga fingrar får jag upp den lilla fickkameran och filmar en snutt. Resultatet nedan är därefter. Så småningom, i eoner av tanketid, men säkert bara några minuter i den verkliga dimensionen, släpar jag in den tunga fisken bakom några stenar. Jag mäter den till 80 centimeter, konstaterar att den är blank, men tätprickig och med en deformerad ryggfena. Odlad. Ändå släpper jag den. Jag har inte hjärta att slå ihjäl en sådan praktfisk.

Fiskelivet ler brett igen. Ute i vågorna dröjer det inte länge förrän det hugger igen. Det är fullständig bonanza runt mitt bete. I vartenda kast har jag fiskar som kommer rusande och hugger, missar, eller fastnar. De som missar försöker igen. Jättar till öringar slåss om mitt bete. Jag tror inte det är sant. Proppen ur. Allt på en gång och payback time för många månaders hårt kämpande.


Jag tar en paus och fortsätter till ett annat intressant kustparti. Återigen hittar jag rätt. Jag tappar snart räkningen på antalet kontakter, men försöker hålla koll på hur många öringar jag landar och släpper åter. Det är en hel del …
En är under måttet, en är en efterleksfisk. Övriga är kanonblanka och uppenbarligen väldigt hungriga fiskar av toppkvalitet. Dagens näst längsta mäter 72 centimeter. Jag tappar en större i kastet efter och är nästan fartblind, men överlycklig.
Det finns mycket att försöka förmedla, mycket att dra lärdom av och än mer att fundera över. Men just nu är jag bara oerhört tacksam över att jag fick uppleva ännu en levande dröm i fiskets värld. Sensmoral: sluta aldrig hoppas. Förr eller senare händer det. kanske.  


Filmen nedan är producerad med skakiga fingrar, undermålig utrustning och allt för mycket stressnivåer i blodet. Ha överseende. Tack.

Kustens vårhopp

Knappt hemkommen från Blekinge, där tranorna skränade, är jag åter på en kust där brunänder och knölsvanar letar mat på grundvattnet. Dimman lättar näppeligen trots en bitsk vind. Fuktmättat, lockande och ovisst, nu när det är lågvatten och fortfarande iskallt i böljan. Men hopp om vår är det trots allt. Småfåglarnas sång och ljuset som räcker långt in på eftermiddag berättar det för mig.



Jag gör ett första kast och vandrar samtidigt ut mot tunga vågsvall. Jag är inte beredd.Jag tror att jag har fastnat i botten. En seg känsla. Men så höjer jag spöet och känner ett tungt, envetet motstånd när en stadig fiusk drar i sidled. Utan mothugg har jag inte lyckats fästa krokarna, så den stora släpper snart. En sådan fisk man inte stoppar hur som helst. 

Det tar en stund innan jag får lite plåster på såren. Jag nöter av en fin sträcka utan en enda påhälsning. Men när jag retirerar mot bilen stannar jag till och testar en liten fläck som ger mig rätt magkänsla. Kanske är det egentligen någon slags inarbetad erfarenhetsbank som säger åt magen att det nog är rätt ställe.



Första kastet här också. Fisken sitter. Den hugger långt in, när jag låter draget stanna upp och liksom vila i horisontalläge. Den sprattlar, snurrar och far an. Snart släpper jag den. Den är runt 55 centimeter lång och vitblank, skir, ren som snö. 


Ytterligare ett par kast o
ch en havsöringsfrände i samma slags förpackning, bara något större,  biter tag – och jag håller fast den. Den får vila på en blöt sten medan jag rotar fram peangen och krokar av den.

Jag undrar varför jag inte hittar de riktigt stora. Vissa verkar kunna åka ut, kroka ett par och alltid ha en 70 centimeter lång öring att rapportera hem om. Så är det sällan för mig. Men, blind av min ständiga passion för kusten, för fisket och för tystnaden, så fortsätter jag. Hopp om vår och hopp om det riktiga hugget – det som inte uppenbarar sig enligt matematisk logik, utan mer av en slump, antar jag. Men, kanske händer det. 




–>

Ett hoppfullt vågspel

Utanför fönstret vittnar svartmesarnas och talgoxarnas kvitter om att en ny tid smyger på oss. Våren. Vågar man säga det? vilken dag som helst vaknar man åter till snöyra och rimfrost. 

Men jag tar chansen. Jag tar även chansen till ett litet möte med min älskade kust. Under ett fuktmättat lock av moln och mildluft drar vindarna in längs de snöfria strandremsorna. Det är läge, helt enkelt. Och innan jag lämnar ön för ett par bravader vill jag gärna se om silverkompisarna är hemma. 



Det är de. Hemma alltså. Om det är den mäktiga synen av en ovanligt närgången, patrullerande havsörn som får mig både lugn och uppspelt, vet jag inte. Men så är känslan när jag kliver ner i den iskalla Östersjön. Jag kastar i olika riktningar, djupt koncentrerad. 

Snart känner jag den omisskännliga darrningen i grafitklingan. En havsöring är och petar på draget. vevstoppet och den efterföljande tempoökningen ger resultat.  En mycket vacker och vitsilvrig öring på dryga 60 centimeter lever an i det grågröna vattnet. Jag lyckas filma och ta några snabba foton med minikameran. 


I samma område missar en annan fisk mitt bete och kommer farande över ytan strax framför mig. Jag står kvar. Vill inte vada framåt och skrämma det som verkar vara en grupp jagande öringar. Snart sitter ännu en sprallig och härlig motståndare av släktet Salmo

Något mindre. Men oantastligt blank. Så är även nästa, som släpper. Men revanschen – om den behövs en sådan här dag – kommer direkt. Jag sveper ut mitt drag mot baksidan av de tinga vågorna som rullar in över ett grundare parti. Återigen får jag äran att drilla och stifta bekantskap med en av havets vackra öringar. 


Och tiden flyr. Av havsörnen syns ingenting. Öde ligger stranden. Tysta ligger de stora stenarna och avlägset hör jag bruset av vinden, när jag byter om för att ta mig hemåt. En kort dag, men ack så innehållsrik. 

Jag hann till och med att filma lite halvhjärtat medan jag halkade runt i vågornas rike. Någon superproduktion är det inte. Varning för svajig och klumpig filmning. Men tre olika fiskar syns åtminstone. 

Musik: JONO – ”Opus”

JONO på Spotify



In i dimman

Just nu är det bitande kallt. Frost och is. Minusgrader och elaka vindar från öster. Jag har just återvänt från avkoppling och äventyr bland fjäll, pister och allehanda skidrelaterade upplevelser. Strax dessförinnan hade mildvädret fortfarande grepp om vår del av landet. I sådana lägen försöker jag gärna ta min utrustning och kaffetermos på något nedslag i verkligheten. Kusten. 



Jag anländer i fuktmättad luft. Strax över nollan i både vatten och luft. Fingrar stela och näsa kall, men hjärtat varmt av hopp. Långt därborta anar jag någon flanör på stranden. Eller är det en fiskare? Vi är i sådana fall så långt från varandra att vi inte lär störa varandra eller stöta samman

Snart tätnar dimman såpass mycket att jag inte vet om personen där borta finns kvar. Personen … Det kanske bara var en sten, förresten. Vinden är kvar. Det ger hopp. Jag kastar frenetiskt, både för att nöta av vattenvolym och för att hålla kroppen varm.

Snart hugger det i det disiga. Ingen bjässe. Men en stark, liten gotlandsöring. Jag krokar loss den och fiskar vidare. I sådana här knepiga förhållanden med iskallt vatten och sporadiska kontakter är det ofta givande att inte hasta vidare när man väl hittat en fläck som verkar intressant. Jag står still och kastar. Och snart hugger ännu en liten stålblank och bitsk rackare. Kamerahanteringen blir usel i kylan. 


Efter att ha stått still på samma fläck och kastat i olika riktningar kan jag räkna hem en trio fiskar i ungefär samma storlek. När det gått några minuter utan kontakt är jag stelfrusen. Det får bli en paus på stranden och lite fika. 
När dimman tätnar än mer och mörkret börjar lägga sig över nejden är det dags att ge upp. Snart är jag tillbaka. Snart är det vår. Hopp.