Sommaren är inte slut – leve hösten

Så kom då dagen. Dagen då jag satte mig vid tangenterna igen. Nåja, det har inte varit skrivpaus under sommaren. Men med arbetsbördan från alla håll gav jag mig själv ett långt sommarlov från fiskebloggandet. Fiskat har jag däremot gjort. Så klart.

De ljumma kvällarna har varit lätträknade under juli. Men i augusti kom de. De fina dagarna med värme som når in i skymningen. Då sitter jag ofta och gärna i min stol, med blicken fäst på en flötestopp. Fukten är påtaglig nu. Augustis spelemän, vårtbitarna ljudsätter aftonen. Jag är ensam i tystnaden. När bubblor, vakande och rullande fiskar når mäskplatsen andas jag knappt. Jag har suttit här så många gånger, men känslan är samma. Förväntan, nervositet och glädje. 


Sutarna kommer så småningom. Först är det små sarvar som håller hov. Men, i det falnande ljuset lugnar de ner sig. De har inte mycket att sätta emot när sutarna patrullerar in och tar för sig. Jag landar några starka, rödögda fiskar och läppjar på mitt kaffe. Grågäss som sträcker. En knapp märkbar kvällsbris. 



En annan dag, ett annat uppdrag. Jag åker iväg på upptåg. Smyger och testar, taktikfiskar och andas ännu tystare av anspänningen. En gräskarp börjar äntligen äta av det jag presenterar: brödbitar på ytan. Mitt i stunden tror jag inte att det finns något mer spännande. Och när slutligen min brödbit åker ner i en virvel bultar pulsen ända ut i hårstråna. Men fisken släpper. Det brukar betyda fiasko. Färdigfiskat. Men idag har jag tur.

Den kommer åter, tydligen omärkt av krokens spets. Snart väljer den min specialpreparerade brödbit framför de andra och jag krokar. Spöt är böjt och rullen knarrar. Jag skakar och njuter. Snart ligger den i håven. En efterlängtad, svårlurad motståndare. Snabb vägning och fotografering. Den simmar åter och kvällen är stilla igen. 



Nästa tillfälle: abborrar på jigg. Spinnfiske efter tyngre fiskar på annan ort. Så är min sommar. Nu går den mot sitt slut, men då kommer en annan efterlängtad tid. Höst. Med alla möjligheter. 

Sommarpaus

Fiskefränder!
Jag har bestämt mig för att låta sommaren ha sin gilla gång. Fiske, musik, en del jobb, många trevliga stunder med vänner – och allmän lättja också för den delen. 

Bloggen får helt enkelt ligga i lite bakvatten och skvalpa. Kanske kommer det en fiskerapport snart, kanske inte. Men återkommer – det gör jag. Ha en skön sommar tills vi hörs igen.


Regndroppstempo

Sommaren är väl inte riktigt vad alla hoppats på. Hittills. Det kan ändra sig. Det svala, ostadiga vädret inbjuder inte heller till ljumma metenätter, men det finns ju annat fiske … Jag hinner och orkar inte prestera så många blogginlägg, men har ändå krokarna vässade. Tids nog, så.

Som lite mellanmål tänker jag bjuda på en liten exposé i arter. Det händer att sällanfiskare hör av sig till mig och undrar lite över vad de fångat. Ett par arter man ofta blandar ihop är mört, sarv och id. Alla tre finns i ganska talrik mängd i gotländskt vatten – och givetvis även på andra håll i landet. 

Alla tre låter sig gärna luras medelst mete och beten i olika former och storlekar. Sarven kan – sin lilla buttra uppsyn till trots – vara en riktigt odåga som glupskt slukar det du presenterar. Iden är en rovfisk när andan faller på. I större storlek är den en riktig fiskjägare. I mindre storlek tas den ibland för mört. Men mörtens större fjäll, röda ögon och ettrigare sprattel brukar kunna vara skiljetecken. 

På bilderna nedan ser du i tur och ordning: mört, sarv och id. Alla i modest storlek, men alldeles nyfångade och roliga att trixa upp på lätta grejor. Men det är klart, under sutarmetet är de här fiskarna mest till förtret. Aldrig är man nöjd. Är det inte vädret så är det arten som är åt pipan. Mitt filosofiska (filosofi-fiskeliga) råd är: njut av stunden. Den kommer inte åter. 






Beredskap och minnen i stolen

Dofterna är så bekanta. De för mig tillbaka i tiden. De väcker minnen till liv. När jag vandrar med ryggsäck, spöfodral och matsäck mot vattnet är det doftstråk från nu, men känslan från förr. Betande djur, spirande växter och vårvarmt vatten. 

På plats i stolen är det ännu fler nostalgiska spår som får mig att känna fiskefrossa och samtidigt slappna av. Mäsk. Majskorn i en nyöppnad burk. Sprayer och boost-medel. Jag tar kvällens första kopp kaffe och drar in den kalla luften i näsan, medan mäsket förhoppningsvis lockar in sutarna till min valda plats. 

Ja, den där vinden. Väderinstituten talade om svag vind från ett håll, medan verkligheten är frisk vind från ett helt annat håll. Det är ruggigt. Snart har jag dubbla lager av allt – inklusive mössa. Om det är isande vindar eller stundande lek som gör sutarna knepiga vet jag inte, men det dröjer innan den lilla flötestoppen vickar till för första gången. 



Jag höjer beredskapen. Ställer kaffekoppen åt sidan och fäster mina ofrånkomligt åldrande ögon på det lilla flötet. Snart lyfts det en centimeter eller två och viker av en liten, liten bit åt sidan – allt på några tiondels sekunder. Jag krokar och har snart en pigg och knubbig sutare i håven. Den känns ljummen. Vattnet är trots allt varmare än jag anade. Men luften är isande försommarsval. 



Det blir några till, av den rödögda, stridbara och härliga Tinca tinca. Någon tappar jag. Ett par försiktiga napp resulterar i ingenting, men vad gör väl det? Sedan faller natten och jag lämnar min stol, med ännu ett minne format av dofter och upplevelser, av bilden på rullande sutare i ytan och med en kall nästipp. Jag vet att jag snart är tillbaka igen.


Skoningslösa hugg

Det är de där skoningslösa fiskjagarhuggen som får mig att ändra mig. För egentligen tycker jag att majvärmen inbjuder till annat. Må det vara mete i en bekväm karpstol, fika på verandan, eller fotoutflykter bland lummig och skir grönska. Men, långt där inne i minnesbanken finns tidigare års erfarenhet lagrad. De knallhårda huggen från öringar som tillbringar stor del av sin tid till havs. Där jagar de fisk och kommer bara tillfälligt in mot våra stränder. Fast när de väl gör det …  
Jag har övertalat mig själv och sitter snart på en sten vid strandskvalpet och sippar kaffe. 

När det knycker lite i draget anar jag oråd. Hade jag hellre kunnat göra något annat, nu när näbbgäddorna är här? De flesta följer bara, men ett par stycken hugger, fastnar, skakar loss, eller följer med in. 

Snart bidar jag min tid med att njuta av den varma solen som hittar sin väg ner mot horisonten. Jag äter min matsäck, tar en kopp stärkande java och bestämmer mig för att taktiken resten av kvällen får bli att fokusera på ett litet område, där kanske ätmaskinerna från det stora blå rör sig mot i skymningen. 

Det gör de. Första kastet efter fikapausen ger ett hugg som är så hårt att jag nästan blir rädd. Upp kommer en drygt 60 centimeter lång öring som antagligen lekt i höstas, men nu blivit ljus och tjock. Jag krokar av den och gör ett par kast i samma riktning. Det smäller till på det efterlängtade fiskjaktsmanéret än en gång. Öringen går till väders och försöker göra sig av med draget.


Eftersom kamera, matsäck och allt annat ligger strategiskt placerat en bit bort lyckas jag tråckla fram grejorna och få en bild. Öringen simmar åter och jag traskar ut igen. Lite längre bort. Samma visa. Det rusar välgörande adrenalin i min kropp – dock farligt vanebildande. Fisken är stark och pigg, säkert i samma storlek – över 60 cm och stark. Jag krokar av den ute i vattnet och fortsätter försiktigt längs sprickor och stensamlingar.





Snart kröns aftonen av det hårdaste av rappa hugg. En kraftfull öring hoppar upp över vattnet, rusar iväg mot slirbromsens tappra försök att säga ifrån. Det här är en riktig kämpe. Fullmatad med fisk från havet, med temperament och envishet. Men kolfiberklingan vinner i längden. 72 centimeter silverskapelse av bästa snitt. Tjock, tuff och målmedveten. Just sådana här fiskar och sådana här hugg kan man vänta länge på – vilket man brukar få göra också. 


Öringen är kritvit, med ljusa fenor, så vacker att jag njuter av att bara se den simma iväg så det skvätter om det. Fulländning.
När en räv, med en nyfångad kanin i munnen, sneglar ner på mig från strandbrinken står jag bara och ler för mig själv. Den här naturen. Den är oersättlig. Det blir bara en liten öring till, innan jag släntrar tillbaka. 

Flykten från kusten

Ta det inte så bokstavligt. Jag har återvänt. Men, ska jag vara helt ärlig så blev det lite för mycket här hemma ett tag. Bloggandet fick vila, medan jag i mitt inre utkämpade en svår strid. Så många infekterade debatter och så mycket okunskap florerade och spreds hej vilt i sociala medier. Min hemmakust trampades nästan sönder och samman av hitresta och bofasta. Trängsel är, som du kanske vet, inte min cup of coffee. Så jag beslutade att ligga lågt ett tag. Fiskar gör jag. Men lusten för bloggande och kommunikation försvann en stund.


Mot legendariska vatten. Under en långhelg fick jag istället både möjlighet och anledning att fly fältet, när jag och de andra i Team Abu Garcia blev inbjudna till en årlig och mycket gemytlig sammankomst. ”Gemytlig” är ett ord som yngre läsare kan behöva slå upp. Gör det. För ordet är värt att användas. Oftare.

En halvdag tillbringade jag på egen hand i det kanske mest legendariska av legendariska vatten i södra Sverige – Mörrumsån. I gassande sol och mysväder var det dock dålig fart på fiskarna. Men att få svepa ut ett überklassiskt Toby i den här ån är en lisa för själen. Jag tappade en hyfsad öring, som bet efter att Toby singlat omkring nerströms i pool 5. Därefter låg jag på rygg i gräset och såg både gröngöling och kungsfiskare svischa förbi, medan kaffet gav mig ny styrka. Magiskt.  



Det huvudsakliga målet var dock att få gå en match mot rovfiskarnas rovfisk – min största fiskkärlek i livet (tror jag): gäddan. Fiskar som den här ovanför gör mig alltid lika uppspelt och fylld med vördnad. Vilka jaktmaskiner. Vilka fulländade predatorer. 

Vi fick två heldagar av hårt dängande på omtalade, nästan mytomspunna Eriksberg. Denna Blekingevik, som alltid finns på gäddfiskares näthinnor. 

Fast när det ser ut som på bilden ovanför är det inte lätt. Ja, alltså: Det är väderläget jag talar om. Herrarna återkommer jag till. Stiltje, eller lätta krusningar, lite regn och en tid då leken både pågår och kanske nyss avslutats, kan betyda segt fiske. Vi såg gäddor i alla storlekar. Många. Ofta. Det högg och det petades, men de som kom upp var mestadels små – trots ansträngningar med allehanda metoder och beten av varierande storlek, form och även kulör.

Men, kul var det. Bilden ovan visar dessutom två mycket välkända och meriterade herrar, som jag fiskade ihop med hela, eller delar av dagarna. Tobias Fränstam och Anders Forsberg. Vilka rävar – på varsitt sätt. Många skratt blev det. Ja, en del gädda också. 

Allt mindre handlar mitt fiske om resultat eller särskilda mål, även om jag också sätter upp sådana ibland. Men när det är en helg i njutningens tecken, så är det viktigaste att ta hand om den där njutningen. Gäddorna ska få sig en match igen, det lovar jag.

Tack för en kul helg, alla teamkamrater som kunde delta (ni som tyvärr inte kunde vara med: vi ses nästa gång!) – Tobias Fränstam, Anton Tsvetkov, Anders Forsberg, Bo Hall, Evelina Henriksen, Niklas Lundgren, Adrian & Jonas Lundberg
Sist, men absolut inte minst: Olle Lidesjö och ABU – grymt arrangerat, som vanligt! Stort tack!

Från det ena till det andra

Vågorna är obarmhärtiga. Jag skakar nog lite bekymrat på huvudet när Fredrik, alias ”Spratt-pappan”, anländer. Vi ska testa ett par timmars svingande under en vacker vårsol, dock i de där vågorna, som sagt. Omutliga. Tunga. 


– Där borta vill jag egentligen fiska, säger mitt fiskesällskap.
Han pekar på  några manshöga vågor som visar raseri mot strandstenar och grus. Det är inte att tänka på. Jag förslår en annan sträcka, där det till och med ser fullt möjligt att både vada och fiska. Fredrik är tveksam. Inget favoritställe, menar han. Men jag kan vara envis. Åtminstone när det gäller två saker:
1. att rekommendera fiske på ställen där jag vet att det är bra (ofta platser jag fått åtskilliga fiskar på), 2. när det inte finns någon annan möjlighet.

Min gissning är att det bara dröjer tio kast innan Fredrik ändrat uppfattning om mitt lilla ställe. Bakom de värsta vågorna, lite i skydd från den sega, hårda ström som drar oss i sidled, har en magnifik silverjägare hittat hans bete. Jag har just påbörjat en hopplös vandring ut mot vågbrotten. Det blir till att vända och hala fram kameran. Härligt!

Det är en välsvarvad tjockis. En praktöring. Vild, av bästa gotländska sort, så den simmar snart åter. Vi inser det lönlösa i att fiska särskilt mycket längre här. Vinden lägger sig allteftersom, men sjön går tung och strömmen i vattnet är närapå i paritet med en isländsk älv. Där stannar inga öringar kvar.

Ombytlighet är kustens signum. Ett par dagar senare åker jag på soloräd i gråväder och gammal sjö. Stora delar av kusten har losslitna växtdelar som gör vattnet prickigt. Där går det inte att fiska. Till slut hittar jag ett ställe där några småttingar hugger omgående. När jag har konstiga knuffar på betet och sedan krokar något tungt och rullande misstänker jag en trött efterleksfisk. Det är det på sätt och vis, men av en helt annan art.



Id. Flera stycken glupska kustidar hittar mitt drag innan jag drar hemåt. Den största är en bastant hona, lite mager efter leken – men 59 centimeter lång. Hon är en glupsk fiskätare, precis som havsörnen där uppe, som vågat sig ut i blåst och regn. Jag gör salut åt den ståtliga fågeln och tar sista kaffeslurken i bilen. Snart är det nya upptåg.

Fiskeseminarium i Visby – välkommen

Jag avbryter fiskeskrönorna med ett litet meddelande.

Är du i Visby onsdagen 12 mars så är du välkommen på ett seminarium i fiskarnas tecken. Det är alldeles gratis och  Sportfiskarna bjuder på fika. Ur innehållet:

Havsöringar, rovfiskprojekt, etik i fisket, hajar, laxar, gäddor, abborrar, fiskeregler … Gotland, Irland, Island ….

Plats & tid: Almedalsbiblioteket klockan 18.00, onsdagen 12 mars!

Kunskap i rutan

Jag misstänker att du hellre vill läsa en öringrapport. Det vill merparten av mina besökare, har jag märkt. 🙂 Men mina truttaeskapader kommer du kanske få vänta ett litet tag till på. Jodå, det fångas en del fisk. Men merparten är lekfärgade fiskar. Ja, det gäller både de stackare som trasslar fast och kvävs i näten och de som krokas på och (oftast kanske?) krokas av från linänden. Just på grund av andelen lekfisk så här års låter jag öringarna vara. Men, mest för att det är annat fiske, andra uppdrag och andra intressen som lockar just nu. Fast något enstaka pass även efter prickiga firrar kanske ligger pyrt till …

Men som pauskunskap (för det är inte fråga om ”underhållning”) tycker jag att du kan kika på dokumentären om laxodlingarna i Norge och Chile. Den finns tillgänglig t o m 5 november. Ämnet är bekant, liksom kunskapen om att det går åt fem kilo animaliskt foder för att skapa ett kilo lax. Lokala musselfiskare i Chile är förlorare, antibiotika och tillsatser i födan misstänks kunna åsamka stor skada. Hur illa är det för havet i stort, för människorna, för djuren i odlingsområdena? Är laxodling en total katastrof?

Se och döm själva. Här: http://svtplay.se/v/2557387/dokumentarfilm/laxfestens_baksida ser du filmen.


Var snäll mot naturen där ute! Snart är jag iväg på mer jakt efter väsen som äger nedanstående garnityr. Dock levande exemplar.


Allt är nytt – ändå inget

För varje dag som går, för varje fisketur och för varje tillryggalagd fiskesträcka blir vi lite smartare. Lite bättre, mer upplysta. Eller hur? Och de tekniska landvinningarna är fabulösa. Hur kunde man över huvud taget få något att bita för femtio år sedan, eller för bara tio?

Ibland verkar det som om allt som används är nyheter under solen. Men, icke! Om du inte läst ”The Complete Angler” av Izaak Walton och Charles Cotton, ska du göra det snarast. Boken utgavs visserligen redan 1653, men jag slås gång på gång av hur långt framme fisketänkandet var redan då. En fiskenörd var en fiskenörd redan 1653. Visserligen sväljer herrar Walton och Cotton grodor stora som lagårdsväggar inom vissa ekologiska fält, men i andra avseenden känns de lika nytänkande och uppdaterade som dagens mest härdade och ivriga specimen hunters …

Där satt den ... Betesval och mäskningskampanjer var på tapeten och vördnaden för fiskarternas liv och leverne imponerar – även om huvudsyftet givetvis var att ordna kvällsvard, inte bara skapa adrenalinrus.

Fast jag vet ändå inte hur man överlevde utan saker som flätlinor, kemvässade krokar, swimbaits, titantafsar, konserverad sprayboost, karpstolar och IM8-grafit.

För övrigt ryktas det om fångst av en sagolikt stor Gotlandsöring. Den lär ha vägt 11 kilo, vara spöfångad (och sedermera ihjälslagen …) någonstans längs kusten. Får jag veta mer kommer jag givetvis att rapportera.