April. Denna härliga, besynnerliga, motsträviga månad. Så många gånger den snuvat oss på konfekten, invaggat oss i falsk trygghet för att från sitt lurpassande, liksom i bakhåll, överraska oss. Ena dagen solsken och fika iförd kortbrallor i lä, nästa dag bitande kulingvindar med snö och kyla som ber kroppen att hämta fler lager kläder.
När kollegorna från Sportfiskarna drar mig med till kusten nappar jag glupskt. Lasse, Joel och John packar in grejorna medan jag verifierar tillgången på kaffe. Vi börjar med en skön lunch i det fria, men hinner knappt svälja ner kaffeslurken innan vädret verkligen kliver in på arenan. SMHIs utlovade väderomslag. Here it comes. När vi greppar spöna rister och drar det i kläderna på ett olycksbådande sätt.
Jag gnetar upp en liten fisk innanför de värsta vågorna. Det är så hård vind i sidled att den nästan bogseras iväg bara av linans förflyttning i luften. När jag försöker fotografera den fladdrar kameraremmen omkring och förstör bilden, men det får duga i det här busvädret.
Vi får åka vidare. Vi försöker hitta något ställe där det både är fiskbart och hoppfullt. Det är inte lätt. Men John och Joel har visuell kontakt med en öring som rumsterar runt utanför några stenar och jag har en lätt stöt när en tveksam rovfisk verkar undersöka mitt bete. Lasse visar vägen. Han krokar en öring i tvåkilosklassen som börjat återfå sin blanka dräkt efter den gångna höstens lek. Men här tar äventyret slut. Nåja, vi testar ett avslutande ställe innan vi ger upp. Men regnet som slår emot oss i horisontellt läge är iskallt och elakt. Inte ens vi sportfiskare – som skulle kunna ordineras en liten sinnesundersökning – orkar längre. Hemåt. April. Du kommer inte undan. Vi tar dig nästa gång.
Det må vara läge för skämt i början av månaden, men jag ägnar mig hellre åt att försöka söka sanningen, eller delar av den. Var hittar jag fisken och varför? Hur kan jag få dem att hugga? Finns det svar? Dagen börjar i tät och vacker dimma. Jag är lockad att stanna och fotografera skogar, heder och stränder i det gråa och fuktmättade. Men fisket får gå före idag. Ett par timmars sökande och svingande.
På första stället blir jag snart påmind om att det är högtid för kustfisket nu. Efter ett par kontakter och en landad fisk rasar det ner en kvartett fiskare en bit framför mig. Jag suckar bara uppgivet och lämnar fältet. Så många mil kust – men ändå ska de prompt klampa ner i min utstakade väg. Märkligt.
Det är tyst och fint på nästa strand. Den vårystra solen gör sitt bästa för att tränga undan dimman och lyckas så småningom. Just i förändringen börjar det hugga. Förts är de trevande, öringarna. De följer, petar, puffar och skapar virvlar. Men snart biter det ordentligt. Jag landar ett par mindre blankingar innan det åter blir stilla.
Efter lite paus då koffeindosen höjs till normala nivåer är jag åter redo. Vinden vrider försiktigt, men det är marginellt. Ett tungt hugg kommer, men snabbt inser jag att det här är en av två efterlekare i dag. En vacker besa, förvisso. Den rullar och röjer, men får snart simma vidare. Jag uppskattar den till 60-65 centimeter. Tjock är den också. Tjockare än nästa fisk som biter …
Men nästa fisk är av annat snitt. Blank som ett nytömt bankkonto och hoppvillig som en springbock. Den tar lina i det nästan lite vårljumma vattnet. Jag njuter i den tilltagande värmen medan spöet rister av tyngden hos en 65 centimeter rask Gotlandsöring. Vacker och vild. Jag fajtar den så fort det går och släpper den åter.
Någon liten till får leka tittut innan jag förflyttar mig igen.
Relativt hårt och överraskande kommer hugget en stund senare. Fisken känns sprallig och snabb på något vis. Och visst är det något lurt. Aprilskämtet visar sig vara högst sant. Det är ingen havsöring. Det är en otroligt blank, vacker och felfri regnbåge. Själva definitionen på Östersjösteelhead.
Knappt märkbart violett band, försiktigt skimrande gällock, men med den typiskt korta överkäken på det lilla huvudet. Och prickarna. Tätprickig stjärtfena, och rygg. Den här gynnaren blir mat. Den är 55 centimeter och rund som ett litet havstroll. Perfekt. Nu räcker det. Jag beger mig hemåt med en skön vårkänsla i kroppen.
Jag andas tungt, men kroppen känns lätt. Jag tittar tacksamt ut över vattnet, under en delad himmel. Det är en tydlig en skiljelinje på himlavalvet, där en front rör sig framåt. Längre bort är det blått. Här är det grått. Men i sinnet skimrar de mest fantastiska färger, men mest av allt: silver. Vilken dag. Jag är stum av glädje och tacksamhet. Och givetvis har jag lämnat den stora kameran hemma …
Det är så efterlängtat. Gnäll lönar sig ju sällan, men den trogne läsaren av bloggen kan ju enkelt konstatera att jag trots allt konstaterade lite missmodigt att det var länge sedan det knakade ordentligt i spöklingan. Omkring mig har det tagits finfina öringar – av både de ihärdiga och de sporadiska sportfiskarna. Men någon fullständig rättvisa eller jämvikt kan man inte räkna med i fiskets värld. Ibland går det upp, ibland ner. När motvinden parkerat lite för permanent kommer misstron, dubierna, sökandet efter nya sanningar.
Men när det väl händer, så händer det. Jag besparar er vissa detaljer, men några går inte att undanhålla. För, som jag sagt förr: plötsligt händer det – och allt känns åter i mer balans. Allt lossnar. När den ganska milda vinden träffar ansiktet och jag ser Östersjön röra sig frejdigt där ute anar jag att det nog kan hända grejor idag. Jag smyger ut, bland översköljda stenar. Vattenståndet är lågt, inte det bästa. Men vinden är fin. Vädret känns rätt och jag hoppas på kontakter snart. Inget händer. Märkligt. Det är när jag tänker ge upp kustavsnittet som jag har första kontakten. När jag lyfter draget ur vattnet kommer en silvrig skapelse efter och försöker bita betet ovanför vattenytan. Jag tvärstannar och kastar snett in mot land igen. Långt in, på knädjupt vatten. Är det här de är? Ingenting, Nästa kast, snett utåt.
Det finns hugg man minns. Ibland för vad som händer efter hugget, ibland för själva känslan i förstakontakten. I det här fallet är det snarare ett hugg som blev den förlösande scenförändringen. Här och nu hugger den fisk jag letat efter så länge att det nästan gör ont i kroppen. Bestämt, men inte överdrivet hårt nyper det tag i det MO-draget jag dänger med. I stort sett direkt känner jag den massiva tyngd och obevekliga kraft som bara en stor fisk har. Adrenalinet rusar och så gör även fisken. Den hoppar med sin väldiga kropp och plumsar ner i vattnet så att Östersjön sviktar. Känslorna pendlar mellan eufori och ondskefull nervositet. Den hör typen av fiskar vill man inte tappa. Grafitklingan står i ett uppochnervänt U när jag försöker dra fisken inåt. Den rusar igen. Min lille Revo-rulle släpper lina med en mjuk broms som lugnar mig något.
Med klumpiga fingrar får jag upp den lilla fickkameran och filmar en snutt. Resultatet nedan är därefter. Så småningom, i eoner av tanketid, men säkert bara några minuter i den verkliga dimensionen, släpar jag in den tunga fisken bakom några stenar. Jag mäter den till 80 centimeter, konstaterar att den är blank, men tätprickig och med en deformerad ryggfena. Odlad. Ändå släpper jag den. Jag har inte hjärta att slå ihjäl en sådan praktfisk. Fiskelivet ler brett igen. Ute i vågorna dröjer det inte länge förrän det hugger igen. Det är fullständig bonanza runt mitt bete. I vartenda kast har jag fiskar som kommer rusande och hugger, missar, eller fastnar. De som missar försöker igen. Jättar till öringar slåss om mitt bete. Jag tror inte det är sant. Proppen ur. Allt på en gång och payback time för många månaders hårt kämpande.
Jag tar en paus och fortsätter till ett annat intressant kustparti. Återigen hittar jag rätt. Jag tappar snart räkningen på antalet kontakter, men försöker hålla koll på hur många öringar jag landar och släpper åter. Det är en hel del … En är under måttet, en är en efterleksfisk. Övriga är kanonblanka och uppenbarligen väldigt hungriga fiskar av toppkvalitet. Dagens näst längsta mäter 72 centimeter. Jag tappar en större i kastet efter och är nästan fartblind, men överlycklig. Det finns mycket att försöka förmedla, mycket att dra lärdom av och än mer att fundera över. Men just nu är jag bara oerhört tacksam över att jag fick uppleva ännu en levande dröm i fiskets värld. Sensmoral: sluta aldrig hoppas. Förr eller senare händer det. kanske. Filmen nedan är producerad med skakiga fingrar, undermålig utrustning och allt för mycket stressnivåer i blodet. Ha överseende. Tack.
Knappt hemkommen från Blekinge, där tranorna skränade, är jag åter på en kust där brunänder och knölsvanar letar mat på grundvattnet. Dimman lättar näppeligen trots en bitsk vind. Fuktmättat, lockande och ovisst, nu när det är lågvatten och fortfarande iskallt i böljan. Men hopp om vår är det trots allt. Småfåglarnas sång och ljuset som räcker långt in på eftermiddag berättar det för mig.
Jag gör ett första kast och vandrar samtidigt ut mot tunga vågsvall. Jag är inte beredd.Jag tror att jag har fastnat i botten. En seg känsla. Men så höjer jag spöet och känner ett tungt, envetet motstånd när en stadig fiusk drar i sidled. Utan mothugg har jag inte lyckats fästa krokarna, så den stora släpper snart. En sådan fisk man inte stoppar hur som helst. Det tar en stund innan jag får lite plåster på såren. Jag nöter av en fin sträcka utan en enda påhälsning. Men när jag retirerar mot bilen stannar jag till och testar en liten fläck som ger mig rätt magkänsla. Kanske är det egentligen någon slags inarbetad erfarenhetsbank som säger åt magen att det nog är rätt ställe.
Första kastet här också. Fisken sitter. Den hugger långt in, när jag låter draget stanna upp och liksom vila i horisontalläge. Den sprattlar, snurrar och far an. Snart släpper jag den. Den är runt 55 centimeter lång och vitblank, skir, ren som snö.
Ytterligare ett par kast och en havsöringsfrände i samma slags förpackning, bara något större, biter tag – och jag håller fast den. Den får vila på en blöt sten medan jag rotar fram peangen och krokar av den.
Jag undrar varför jag inte hittar de riktigt stora. Vissa verkar kunna åka ut, kroka ett par och alltid ha en 70 centimeter lång öring att rapportera hem om. Så är det sällan för mig. Men, blind av min ständiga passion för kusten, för fisket och för tystnaden, så fortsätter jag. Hopp om vår och hopp om det riktiga hugget – det som inte uppenbarar sig enligt matematisk logik, utan mer av en slump, antar jag. Men, kanske händer det.
Blekinges mytomspunna skärgård.Stilla morgon i mars. Spänningen finns där, när vi kliver ner i båtarna. Skratten klingar av och minerna stelnar. Nu är det allvar. Med så många fiskegalningar samlade kryper koncentrationen fram. I stort sett hela Team ABU Garcia är på plats för att umgås, dela idéer och … fiska gädda.
Denna underbara rovfisk. Vi delar upp oss i båtarna och glider ut på ett stilla hav. Den röda gladan seglar ovanför oss, en tjutande trana anropar våren och den fuktmättade luften omsluter oss. Visst är det på tok för stilla, men vi tänker nöta och försöka så mycket vi bara kan.
Det visar sig vara lika trögfiskat som vi förutspått. Blankstilla efter en kylig natt. Förleksfiske som det ofta är. Men chansen finns. Den sporrar oss. – Idag blir det till att nöta. Det blir inte lätt, men chansen till ett riktigt grishugg finns ju, hojtar Håkan Franson.
Som vi nöter. Allihop. Några smågäddor kommer upp. Men det är kna
ppt. Vi lunchar, stärker oss med varmt kaffe och kör vidare. Allihop. Håkan, Tobias Fränstam, Robbo, Joel, Evelina, Olle, Bosse, Jonas, Adrian, Anton, Anders, Benny, Linus … Den samlade fiskeerfarenheten och den samlade mängden exklusiv utrustning borde rendera gädda för ett helt år. Men, idag är de motvilliga.
Jonas får dagens längsta. Två längsta, till och med. Mina smågäddor är inte mycket att hänga i julgranen. Eller så är det just det de duger till. Vi gnetar med små beten, stora beten. Långsamt, ännu långsammare, snabbt och med alla knep från taktikboken. Men till slut är det dags att angöra bryggan och bege oss till middagsbordet. Kanske är det ändå dagens höjdpunkt.
Vi vaknar till en piskande vind och väderinstitutens varningar om ett annalkande busväder. Ymnigt snöslask och hårda vindbyar ska dra in. Vi både gläds och tvivlar. Glädje för att vind ändå är bra. Tvivel för att lufttrycket är lågt ovh busvädret bitande.
I de skyddade vikarna är det dock fullt fiskbart. Ingen tid att förlora. Vi drar iväg mot de platser vi tror på för dagen. Jag väljer att fiska med tailbeten och jerkbaits som jag kan göra långa pauser med. Jag har ett stenhårt hugg, tappar en fin fisk, landar en 80-centimetersgädda och får varma händer, lite högre puls och inspiration. Det hugger lite bättre för alla idag. Tänk vad lite vind kan bidra med. Vattennivån har dessutom stigit, lufttrycket är på väg upp. Små detaljer som vi sportfiskare gärna ser som mirakelmedicin. Men samtidigt är den egna tron och fokuseringen viktig.
När jag har en försiktig stöt ute på ett gräsbevuxet flak ökar jag tempot en smula, stannar och krokar en hyfsat stark madam. Den meterlånga fisken blir dagens behållning. Vackert metallicgrön, med hög och kompakt kroppsform.
Foto: Tobias Fränstam
Foto: Evelina Henriksen
Innan vi avslutar har snöslasket börjat svepa in på tvären. Lockelsen till nästa äventyr tar över. Dagens är till ända. Tack, vänner. Sa jag att jag älskar att fiska gädda?
Utanför fönstret vittnar svartmesarnas och talgoxarnas kvitter om att en ny tid smyger på oss. Våren. Vågar man säga det? vilken dag som helst vaknar man åter till snöyra och rimfrost. Men jag tar chansen. Jag tar även chansen till ett litet möte med min älskade kust. Under ett fuktmättat lock av moln och mildluft drar vindarna in längs de snöfria strandremsorna. Det är läge, helt enkelt. Och innan jag lämnar ön för ett par bravader vill jag gärna se om silverkompisarna är hemma.
Det är de. Hemma alltså. Om det är den mäktiga synen av en ovanligt närgången, patrullerande havsörn som får mig både lugn och uppspelt, vet jag inte. Men så är känslan när jag kliver ner i den iskalla Östersjön. Jag kastar i olika riktningar, djupt koncentrerad. Snart känner jag den omisskännliga darrningen i grafitklingan. En havsöring är och petar på draget. vevstoppet och den efterföljande tempoökningen ger resultat. En mycket vacker och vitsilvrig öring på dryga 60 centimeter lever an i det grågröna vattnet. Jag lyckas filma och ta några snabba foton med minikameran.
I samma område missar en annan fisk mitt bete och kommer farande över ytan strax framför mig. Jag står kvar. Vill inte vada framåt och skrämma det som verkar vara en grupp jagande öringar. Snart sitter ännu en sprallig och härlig motståndare av släktet Salmo.
Något mindre. Men oantastligt blank. Så är även nästa, som släpper. Men revanschen – om den behövs en sådan här dag – kommer direkt. Jag sveper ut mitt drag mot baksidan av de tinga vågorna som rullar in över ett grundare parti. Återigen får jag äran att drilla och stifta bekantskap med en av havets vackra öringar.
Och tiden flyr. Av havsörnen syns ingenting. Öde ligger stranden. Tysta ligger de stora stenarna och avlägset hör jag bruset av vinden, när jag byter om för att ta mig hemåt. En kort dag, men ack så innehållsrik.
Jag hann till och med att filma lite halvhjärtat medan jag halkade runt i vågornas rike. Någon superproduktion är det inte. Varning för svajig och klumpig filmning. Men tre olika fiskar syns åtminstone.
Just nu är det bitande kallt. Frost och is. Minusgrader och elaka vindar från öster. Jag har just återvänt från avkoppling och äventyr bland fjäll, pister och allehanda skidrelaterade upplevelser. Strax dessförinnan hade mildvädret fortfarande grepp om vår del av landet. I sådana lägen försöker jag gärna ta min utrustning och kaffetermos på något nedslag i verkligheten. Kusten.
Jag anländer i fuktmättad luft. Strax över nollan i både vatten och luft. Fingrar stela och näsa kall, men hjärtat varmt av hopp. Långt därborta anar jag någon flanör på stranden. Eller är det en fiskare? Vi är i sådana fall så långt från varandra att vi inte lär störa varandra eller stöta samman
Snart tätnar dimman såpass mycket att jag inte vet om personen där borta finns kvar. Personen … Det kanske bara var en sten, förresten. Vinden är kvar. Det ger hopp. Jag kastar frenetiskt, både för att nöta av vattenvolym och för att hålla kroppen varm.
Snart hugger det i det disiga. Ingen bjässe. Men en stark, liten gotlandsöring. Jag krokar loss den och fiskar vidare. I sådana här knepiga förhållanden med iskallt vatten och sporadiska kontakter är det ofta givande att inte hasta vidare när man väl hittat en fläck som verkar intressant. Jag står still och kastar. Och snart hugger ännu en liten stålblank och bitsk rackare. Kamerahanteringen blir usel i kylan.
Efter att ha stått still på samma fläck och kastat i olika riktningar kan jag räkna hem en trio fiskar i ungefär samma storlek. När det gått några minuter utan kontakt är jag stelfrusen. Det får bli en paus på stranden och lite fika. När dimman tätnar än mer och mörkret börjar lägga sig över nejden är det dags att ge upp. Snart är jag tillbaka. Snart är det vår. Hopp.
Det är små, små antydningar till solsken mellan molnens framfart. Vinden är bitsk från norr och havet på många platser omöjligt att fiska i. Men, varken fiskebroder Kenny eller jag har planer på att vika ner oss så lätt. En sömndrucken frukost och en extra balja kaffe senare sitter jag i bilen på väg ut och aktar mig för att trycka för hårt på gasen i det såphala väglaget. Vi har en plan. Vi vet varthän vi ska. – Det ser fint ut. Riktigt fint, proklamerar Kenny som smitit fram till skogsbrynets kant för att syna böljan. Jag kämpar på mig dubbla raggsockor och knäpper jackan. Vi vet båda två att det ofta ser perfekt ut, utan att det för den skull ger annat än förhoppningar. Fast så länge hoppet lever är vi sportfiskare enträgna.
Ut till själva vågskummet kan vi inte vada. Vi fiskar innanför och mot detsamma. Jag har inte gjort många kast då en silverraket av ganska modest storlek biter sig fast och tumlar runt tills den skakar loss sig själv intill mina ben.
Kenny klämmer på något rödsvart bete och sveper ut. Snart drar det på en liten havsöring som uppenbarligen inte tyckte att det var någon match att övermanna ett byte i den storleken.
Någon följare senare och någon tappad fisk åker vi vidare. Det visar sig vara knepigt att hitta vatten som inte är färgat av allt för mycket grummel och växtdelar som flyter runt i den upprörda Östersjön. När det ser ut som en blaskig minestronesoppa i havet är inte öringen där, eller åtminstone inte särskilt sugen på att jaga ikapp ett bete. Solen är inte varm. Den är mer som ett löfte om att det någon gång blir ljust och milt igen, inga löften om när. Vi känner hur kylan kryper innanför jackärmar, in under fotsulorna och ner under buffar och halsdukar. Det är kort om tid innan det är mörkt och minusgrader igen. Jag nöter på längs en fin sträcka och blir belönad med en liten silverplakett. Den sista slurken kaffe är knappt ljummen i termosen men hemfärden känns varm och skön för tårna som tröttnat på den envise sportfiskarens envetna vandringar.
Just nu river stormen i alla träd och snön gör hela luften dimmig. Det är snabba kast i den gotländska vintern. Innan ovädret drog fram sina härskaretekniker och fick oss att krypa in i stugvärmen fick vi en förnimmelse om att det var läge. En fuktmättad och mild natt, en dag då temperaturen höll sig ovanför nollan och fina vindar som tryckte in vattnet mot våra stränder. Ner med kaffet i väskan och ut!
Det dröjer inte länge förrän det smäller på en liten blank filur. En odlad öring i halvmetersklassen. Lite mer tätprickig än vad de gotländska i regel är. Fettfenan bortklippt och ett sjuhelsickes humör. Nä, det sista hittade jag på. Humöret är nog som det är på hungriga havsöringar överlag. Och blank med vita fenor är den. Så vi vill ha dem.
Vi söker oss vidare längs en fin sträcka. Hala stenar och envisa vågor, som ihärdigt prickar armhålan tills jackan inte längre klarar att stå emot. Men vad är lite brackvatten mot kroppen när det visar sig att välmatade öringar patrullerar tätt inpå land. Kenny hamnar i zonen och landar ett par riktiga raketer. Att de haft ett relativt fint liv den senaste tiden vittnar kroppsform och styrka om. Välmatade och vackra. Vi jublar lite i det gråkalla.
Min zon verkar däremot vara någon annanstans. Jag hamnar snett och snart är huggperioden slut, eller öringarna helt enkelt någon annanstans. Vi drar oss vidare, via en välbehövlig snabblunch med efterföljande koffeintillförsel. Jag behöver det. På nästa ställe är det aningen andra förhållanden, men vi hittar ett litet stråk där vi misstänker att de finns. Och det gör de. Nu är det min tid att kroka några snabba fiskar. Någon utlekt, men också efterlängtat silver. Som den här stadiga knubbsälen med pärlemorskinn, vita fenor och magen full av godsaker. Det är ingen dålig avrundning. Fingrarna är iskalla och våra fiskehjärtan glada. Låt stormen komma. Nu är vi redo.
Vi startar varje år med förhoppningar och mål. I backspegeln och ryggsäcken syns både glädje och sorg, uppnådda mål och misslyckanden. För egen del innebär varje passerat år att jag på något sätt allt mindre bryr mig om det där med mål, när det gäller fisket. varför fiskar jag? tänker jag när jag snör på mig vadarkängorna. Ja, inte är det för någon annans skull. Inte är det för att uppnå några onödiga mål. Inte är det för att jag behöver bevisa något. Jag fiskar för att jag trivs med det. Det står allt tydligare för varje dag som går. Den ungdomliga entusiasmen är borta sedan länge. Jag drabbas fortfarande av fiskeiver, bara mer sällan. Det finns så mycket annat att värdesätta. Kretsar livet bara kring ett spö och några gillande kommentarer i digitala forum är det ett torftigt liv man lever, tänker jag när jag känner hur den iskalla Östersjön omsluter mina ben och en piskande vind biter i ansiktet.
Snö på land, is i strandbrynet, men plusgrader i luften. Jag går långsamt. Fiskar metodiskt och bestämmer mig för att njuta av varje jobbig våg som sköljer över mina armar. Jag gör de hala stenarna till mina allierade, inte till motståndare. Jag är ju här högst frivilligt.
Över några mörka fläckar av tång får jag ökat självförtroende. Men, säsongen som varit denna höst och tidiga vinter är en sällsynt knepig säsong. Den som säger annat ljuger, eller måste upp till bevis. Det är ett fåtal fina fiskar som kommit upp på de mest ihärdigas spön de senaste månaderna. Fast, någon gång måste det väl vända. Eller så är vi i en ny era, tänker jag och ser hur plötsligt en virvel följs av en tvärvändande fiskkropp. Typiskt! Här går jag i andra tankar och ser inte vad som händer. Är det tilltagande åldersseende eller bara dålig koncentration på årets första dagar?
Jag kastar i samma riktning. Fiskar mer varierat. Stannar, drar på. Smack. Där är den. En pigg krabat, inte halvmetern lång, men välkommen eftersom händerna på något märkligt vis blir varmare så fort något sprattlar flera meter ut i linänden. Jag krokar av den och jobbar vidare, mot vågor, mot vind, med förhoppningen om att stället är det rätta.
Kanske är stället det rätta, kanske är det en slump. Men efter ytterligare tiotalet kast nyper det på igen. Innanför de skummande brytningarna bildas en ficka av rullande vatten. Där hugger den och försöker till och med sig på ett litet hopp i kylan. Det är en välmatad och knubbig havsöring, som ger mig visst sjå när jag försöker kroka loss den. Den snurrar in linan i dragets krokar, innan jag lyckas snurra tillbaka hela härvan och ge den vackra fisken friheten åter. Den hade nog gjort sig bra till middag, men den här dagen kommer den undan med livhanken i behåll. Själv är jag nöjd och belåten. Lite godfika i värmen avrundar dagen och det oskrivna bladet har fått ett startkapitel.
