Nu lossnar det

Vågorna var större än vad vinden antydde. Med högvattnet som ytterligare tuff-faktor försökte Niclas och jag bemästra januarivattnet. Kanske skulle det lossna idag. Västanvinden förde med sig lite växtdelar och grumligt vatten. Men på en annan sträcka var det mest kalkgrums och i övrigt klart och härligt femgradigt vatten som trillade in mot stenarna.
Efter ett par händelselösa timmar drog vi vidare. Jag anar att ett ställe en bit längre bort på sträckan kan hålla fisk i de rådande förhållandena. Niclas kommer på efterkälken och slipper höra mina dystra ramsor när en fin blankfisk lossnar i vågbrottet. Inte nog med att det är svårt nog att hålla sig stående och upprätt i dyningarna. Den första fina fisken för året lossnar efter att ha utfört några kraftiga huvudskakningar ovan vattenytan.
Kaffe, macka och kontemplation på en ilandfluten stock, sedan ut igen. Just då anländer Niclas och kan ganska snart övervaka en rekordkort drillning av en liten fisk som fattat tycke för mitt drag. Jag planar upp den lilla superblanka gynnaren bland stenarna och lyckas nätt och jämt få loss trekroken innan den åter simmar där ute med sina vänner. För de är fler. Inom loppet av en halvtimme har vi flera kontakter och små öringar som jagar efter våra beten. Så fort vi bemödar oss att göra ett vevstopp är det något nafs som kittlar mothuggsreflexen. Men det är svårt att låta stoppen vara tillräckligt länge. För att kunna nå ut i dyningarna har vi aningen tyngre beten än brukligt. Och tunga beten vill gärna dala till botten i väl hektiskt tempo.

Men när solen dalar i ett upprört Östersjöbrus får vi se oss besegrade av de stora blanka. Nä, det lossnade inte i dag heller. Tja, vissa saker tycks i och för sig lossna. De fina öringarna och filtsulorna på mina vadarskor, som fått vara med om rätt många tuffa manövrar både i vattnet och ovanför. Alltid lossnar något – förr eller senare.

Årsbokslut och nya tag

De tuffaste vindbyarna har dragit sig undan tillfälligt för att samla kraft. Men dyningarna som rullar in mot stranden ser intressanta ut. Regnet vräker ner och gråvädret tar udden av de få färger som fortfarande gör motstånd i decembers sista mörkerdagar. Året avslutas bäst medelst några svingande rörelser – och helst ett par schvungande knyck i spöt. Efter en timmes kyligt vadande är det fortfarande inget silvrigt i sikte. En guding i viken naglar fast mig med blicken och ser aningen tveksam ut. Han kanske har rätt. Jag går i land och rättar till utrustning och kläder. Nu är vågorna åter större. Vinden kommer från väst och tilltar tydligt. Jag vädrar nya chanser. Jag ger udden och viken ytterligare ett försök.

Just när jag börjar om så hugger det. De tjuriga skakningarna och simmandet längs med strandlinjen gör mig ganska snabbt övertygad. Det är ingen blänkare. Den är lätt bärnstensfärgad och välproportionerlig, med vackra prickar och en vit buk. Den klarar sig undan med livet i behåll. Just som jag tänker föreviga fisken med kameran dyker en trio fiskare upp. Jag får assistans med plåtningen och tipsar om sträckan norr om det stället jag betat av. Ut igen. Nu är det riktigt tuffa förhållanden. Men de kalla händerna är varma. Benen känns stadigare trots att vattnet slår med kraft mot både höft och bål. Snart hör jag hur junior i sällskapet norr om mig hojtar i högan sky. Minsann. En öring har valt hans bete och snart kan jag se hur håvnätet omsluter en fisk där borta i regnet.

Jag prickkastar mot två storstenar 30 meter bort. Andra försöket ger resultat. Men fisken är för liten. Det är en välnärd krabat, men antagligen bara runt 45 centimeter. Kroken sitter hårt och stumt i käkvinkeln, men efter lite pyssel i svallet kommer den loss. Nu är regnet ett inferno på tvären och den sena lunchen lockar. Det får räcka.Två öringar på årets sista dag känns helt tillräckligt. Nu är timmen slagen att ladda inför 2007.


Jag önskar ett gott nytt år, med hopp om gott fiske och allt annat som gör livet njutbart. Se gärna min speciella jul- och nyårshälsning här.

Jultraditioner

Jag lät fortfarande julskinka och sill smälta när Krille rapporterade in fina blänkare från kusten. Trots ganska stilla och platt vatten hade han haft jagande och attackerande silverpilar både efter och på betet. Ett par landade fiskar som kunde få den mest svårflörtade släktingen på julmiddagen att skina upp fick mig att vibrera i mitt stinna och lätt fryntliga tillstånd. Men räddningen fanns runt hörnet. De obligatoriska juletidsutflykterna var förprickade i kalendern och snart stod jag där igen.

Det första försöket i stentuffa västvindar gav inte utdelning. Jo, två små miniatyröringar – efter en dags nötande i vågor som ömsom slog kaskader över huvan, ömsom lömskt sipprade in under jackans nederdel och så småningom fuktade insidan av vadarbyxorna. Jag tackade mildvädret och förbannade den följare som var av hyfsad kaliber, men som inte ville hugga, trots trugande med kastdobb och fluga när dragen gick bet.

Så gryr en ny dag. En timme blir ledig just när eftermiddagssolen visar sin bleka cirkel. En naken mark brinner av den låga solskivan. Några guppande viggar driver i viken och ett sträck av svanar sveper förbi över min inkapslade kalott. Vinden är betydligt svagare, men tunga vågor av Östersjökraft spolar in över mig där jag försöker nå några stenar med mitt drag. Efter några tiotal kast nyper den på. En stark och ursinnig hoppare. Blänket sticker genom solbrillorna och spöt står i sprättbåge. Jag hinner smyga ut ett ”äntligen” mellan ihopknipta läppar innan den gör sig fri i en spektakulär volt. Attans (eller något annat …). En riktigt fin blänkare. Den hade smakat maffe både i fotoalbumet och på middagsbordet.

Den rumlande och tumlande besan som hugger en kvart senare ger inte samma spänning i maggropen, men det är ändå en vacker fisk som snart får jaga vidare bland vågskummets toppar och dalar. Nu är traditionen upplevd, men önskningarna inte uppfyllda. Snart blir det nya försök efter jägarna i skummet. Hopparna från undervattnet. De kromblänkande havsöringarna.

I en alltför mild tid

På cykel ner mot ett jobbmöte gläds jag motvilligt åt att jag inte fryser om mina bara händer. Lika tvehågset behagligt är det på kusten, där jag någon dag tidigare drillat fisk och vadat omkring utan tillstymmelse till surr i fingertopparna. Skönt för kroppen, fundersamt för knoppen. Några röster i diverse sammanhang menar att det rör sig om en variation som moder natur själv står för orsaken till. Men frånsett möjligt naturliga fluktuationer i klimat och temperatur så är det något lurt att det råkar sammanfalla med alla de uppenbara milöpåverkande faktorer som forskare över hela världen rapporterar om. Min personliga åsikt är att vi människor självklart ruckat på systemet. Hur stor del av de stora systemens förändring som vi åsamkat och hur stor del som ändå skulle ha skett i form av rubbade årstider och nederbördsmängder, torrtider och så vidare är förstås svårt att säga.

Faktum är att jag inte tycker att det spelar så stor roll vad statistiken säger. Det alltför uppenbara är att vi måste börja tänka nu. Vi måste agera nu. För även om jag under små stunder njuter av en rekordvarm december så stockar sig fnisset någonstans mitt emellan förnuftet och en tillfällig lyckokänsla. I vår lilla värld av sportfiske och den lite större världen av fiskar finns några direkta funderingar? Vad händer med öringarnas och laxarnas vandringar när vattnets vägar och strömmar ändras? Ska vi ha vårlekande öringar framöver? Eller kläcks öringarnas yngel mitt i den milda vintern efter onormalt många varma dygnsgrader? Kommer gäddorna att börja leka tidigare eftersom vinterkylan aldrig kommer? Kommer rentav gäddorna och abborrarna att åter kunna inta ta de domäner därifrån de försvunnit eller minskat drastiskt? Kanske innebär högre medeltemperatur att det blir mer smått och gott att äta för deras yngel i vikar och på grundområden. Eller så innebär temperaturhöjningen bara än mer syrebrist och att främmande arter invaderar Östersjökusten och rubbar ett redan omkullvält system? Vad vet jag?

Det jag i alla fall vet är det finns fiskar som befinner sig på – för årstiden – aningen märkliga platser. Det finns också tecken på att exempelvis gäddor dyker upp på ställen där det förut bara handlat om havsöring. Å andra sidan finns det inte tillstymmelse till gäddkäft där det i fornstora dagar var svårt att klara sig utan blodvite till följd av hungriga käftar, om man stoppade ner handen i vattnet. Nåja. Inte riktigt kanske. Men sammantaget vet jag inte om det är ok att glädjas åt varma händer när vantarna som vanligt är på vift.

Sensmoral: vad än resultaten är av en förändring så är den som framtiden oftast är: oviss. Vi kan påverka den ovissheten genom att påverka omgivningen lite mindre. Ekologiska produkter, energisparande och allmän omtanke räcker en bra bit på vägen. Shoot. Nu bestämmer vi oss, eller hur?

Saker som lyser och ger lyster

Då och då frapperas man över hur viktigt det är med utrustning som motsvarar förväntningarna. Inte helt sällan snubblar man å andra sidan över grejor som inte håller måttet. De håller inte ens ihop. Men då får man vara glad om man bara snubblar över dem. Värre är det om man faktiskt försöker använda dem.

Bra prylar är fungerande prylar. Praktiska prylar, men inte nödvändigtvis de dyraste prylarna som går att uppbringa. Våra behov varierar. De beror på våra egna erfarenheter, önskemål, handhavande och situation. Funktionalitet och prestanda blir relativt. Högsta kvalitet behöver inte per automatik betyda bästa attiralj.

Ibland behöver de högt värderade tingen få stå lite i strålkastarskenet. Jag vill gärna påminna mig själv om goda inköp, eller lyckan över hur väl en viss sak fungerar. Den där lystern kan skrämma bort skuggor och surmulna tankar en gråtrist dag. En bra sak förtjänar en stund på en piedestal.

I dag har turen kommit till två väsensskilda ting: det lilla väloljade mästerverket Ambassadeur Revo STX från ABU Garcia och den vattentäta och robusta ryggsäcken Dry Zone från Lowe Pro.

Rullen är min nya favorit för havsöringsfiske. Lågprofilrullar har länge levt ett tillbakadraget liv på den svenska marknaden, men numer finns det några vettiga alternativ. ABUs nya telning är en aluminiumskapelse med magnetbroms, lättsnurrande spole och en mängd tekniska företräden som jag inte går in på här. Den lilla nätta storleken (rullen är nog egentligen främst framtagen för amerikanskt bassfiske) innebär inte alls att den skulle sakna tuffhet och styrka. Tvärtom. Och lågprofilutformningen i kombination med storleken gör den till en oerhört greppvänlig rulle. Det stora drevet är placerat en bit nedanför centrum på rullen. Det gör att det finns kraft, utan att rullen bygger på höjden. Bromsen arbetar smidigt och jämnt. Jag myser. Och kastar hyfsat lätta beten utan större problem.

Vädrets makter går inte att rå på. Jag tycker dessutom om att fajtas lite mot vindar, regn och busväder – mot alla vettiga odds och sunt förnuft antagligen. Men för att kunna uthärda och klara en dag i hällande regn och snålblåst är det inte bara du själv som behöver vara klädd och anpassad. Känslig utrustning behöver skydd. Min kamera är min trogne följeslagare – både i arbete och i nöje. Det vore taskigt och dumdristigt att utsätta känslig elektronik för väta och fukt. Som tur är finns det väskor som Dry Zone från Lowe Pro. Den är hyfsat stöttålig och innehåller fack och utrymmen som räcker och blir över. Men framför allt är den vattentät. Via en fuktstoppande dragkedja kan man försegla hela innerväskan och låta kameran ligga och gosa i väntan på lite uppehåll. Väskan är relativt dyr, men en värdefull försäkring. Den är förstås betydligt billigare än en ny kamerautrustning.

Undrar förresten om det inte är dags att ge sig ut och använda de båda godsakerna.

= = = = = = = = = =

Fotnot: Mer läsning? Rullen finns på www.abu-garcia.se och väskan hos www.lowepro.se

Delad glädje ger ny energi

Ibland kommer det glada rapporter som förtjänar uppmärksamhet. Som den strålande nöjde Niklas som mejlar mig en glädjande berättelse. Hans första blanking från Gotlandskusten är ett faktum. Några enträgna försök, några frågor om hur och varför. Så plötsligt sitter den där. Den känslan går inte att återberätta – det vet jag så väl.


Eller när Patrik, som varit från fisket ett tag, plötsligt påminner om sin existens medelst en reseberättelse från Vätterns såphala klippstränder. Tillsammans med sin far brukar han göra en resa dit i novemberkylan. I år verkar insjölaxarna vara på gång. De tappade visserligen den största, men det hänger man väl inte läpp för när bland annat den här 4,8-kilosfisken glänser i höstljuset.

Så när ett par dagars hektiska tidsschema bara räcker till fiskekonversation i digitalrymden och några planeringar i huvudet får man skina upp av delad glädje. Det finns alltid en lycklig fiskesjäl där ute. Och dessutom höjer det pulsen och man blir mer taggad. Här ska fiskas!

Falnande prakt

Lekande havsöringar är mäktiga att iaktta. Styrka, fokus och en rå hänsynslöshet i all grace. Granskar man en stolt lekvandrare i närbild är det både en vacker och elak syn. Den bärnstensfärgade kroppen som glittrar i ljuset. Sidorna beströdda med röda, svarta och vita prickar. Hanarnas rejäla krok. Havsöringens bästa partykostym för tuffa duster i forsen skrämmer och imponerar på samma gång.

Novembermorgonen är grå
och fuktmättad när jag möter upp kamraten Krille på klintkusten. Det börjar dra lite från söder och vattnet sätter fart in över stenarna. Vi har ganska omedelbums ett par små miniöringar både på och efter dragen. Vi kastar vidare med kustpluggar i dova färger. Ut mot hårda vågbrott. Vattnet slår tungt mot bröstet och sätter balansen på prov. Vid en förflyttning får jag använda armen som stöd mot storstenarna för att inte ta ett inte så frivilligt dopp. En lätt känning, vevstopp och hårt mothugg. Och så sitter plötsligt något tyngre på kroken. De första snabba rusningarna höjer förhoppningen om glittrande vitsilvrigt. Men när de sega skakningarna från sida till sida avslöjar en gråaktig fisk sjunker axlarna en aning. Fast en sådan här fisk var nyligen finklädd i parningsskrud, full av mjölksyra från hårt lekarbete i strömmande sötvatten. Nu är den åter på jakt i bräckvattenshavet för att växa och få tillbaka toppformen. Den lever ett utsatt liv. Vi försöker behandla den så vänligt och snabbt som möjligt.


Tillbaka. Väx till dig. Bli blank och fet. Undvik krokar och nät så är du strax åter i ån i gåbortstassen. Havsöringens livsfaser och anpassning till sin miljö är en av de saker som gör den imponerande.

Det blir inga fler fiskar bland vågorna. Nästa ställe. Nästa hundra kast och nästa förhoppning om att den där gigantiska superblänkaren ska kasta sig över betet och begrava trekrokarna i mungipan, omöjliga att skaka loss i vildsinta hopp och rusningar. Snart kommer den. Snart.

Skriet från vikarna

Det fanns en tid då gäddorna var stora, huggvilliga och – till synes – hur många som helst i vikarna och runt grynnorna vid Gotlandskusten. Det gotländska gäddfisket var omtalat och fick åtskilliga gäddfiskare från alla håll och kanter att packa ner sina Hi-Lo, Atom och Killer och bege sig över Östersjön. Några gotländska gäddspecialister fångade horder med storgäddor. Andra inte-särskilt-mycket-till-specialister-alls lyckades också med konststycket att hala upp en och annan 12-kiloskrokodil, eller till och med större. De flesta fångade storgäddorna förevisades i lokaltidningarna, på dåtida klassiskt manér: som grusinbakade döingar, hängande i ett ögongrepp med blodet drypande längs sidorna. Någon särskilt märkbar catch-and-relase-diskussion förekom inte på den tiden. Tyvärr.

För även om inte återutsatta gäddor kan rädda ett helt sviktande bestånd så kan det säkert göra skillnad. Det är jag övertygad om. Bonkar man ihjäl några hundra (eller kanske tusentals?) gäddor i några få vikar under ett antal år så är det väl inte konstigt om antalet minskar. Och adderar man sedan störd nyrekrytering (på grund av ett otal skäl), en dos yrkesfiske och en mängd andra faktorer som alla bidrar till att decimera eller hålla tillbaka ett fiskbestånd så kan man snabbt summera ”färre gäddor”.
I en känsligare och mer människopåverkad omgivning är det ännu viktigare att vara rädd om den ekologiska (o)balansen. Så när systemet började kollapsa och samvetslösa spöfiskare och andra fortsatta att tömma vikarna och leva efter devisen ”en bra gädda är en död gädda” så blev det som det blev. Ironiskt nog har kanske också vissa av åtgärderna i åarna som gynnat havsöringen faktiskt missgynnat gäddan.
Men hoppet är inte ute. Det är till och med så att den gotländska gäddan återhämtat sig en liten smula på vissa, begränsade områden. Allt fler havsöringfiskare rapporterar om bonusfångster av gädda när de svingar sina kustpluggar. Men det är oerhört långt från det forna superfiske efter gädda som satte Gotland på esoxkartan. Jag drömmer om den dagen då gäddan åter härskar i vikarna och det går att ha ett givande och ekologiskt eftertänksamt fiske efter rovfiskarnas fisk. Men då krävs det att rekryteringen fungerar och att fiskeförbudet respekteras (ingen gädda eller abborre får fångas 1 mars-31 maj runt Gotland) och att vi ger den fantastiska fisken det livsutrymme den behöver. Leve gäddan!

Fotnot: Om du får någon gädda på Gotland eller hör rykten om att den visar sig är jag oändligt tacksam om du vill rapportera fångsten. Exakt plats kan givetvis förbli hemlig om du vill. Adressen är nicka@hellenberg.se.

En paus som smärtar en aning

Visst försökte vi. Vi tappra. De tillresta vännerna fick en hård dag med isande nordanvind som kylde ner förväntningarna till samma temperatur som kinderna. En tappad firre var det enda som höjde gradantalet ett litet, ynka ögonblick. Vi avslutade dagen i lä på motsatta kusten. Mest för att få lite andhämtning. Men ett par glas av ett utsökt franskt Syrah-vin i stugvärmen gjorde ändå kvällsavslutningen till en särdeles skön historia.


Jag tog en paus från fisket ett par dagar. Jobb, några trevliga fester och en hel del annat tog musten ur kalendern. Timmarna tog slut, helt enkelt. Då passade trevlige tandläkaren Micke på att slå till med årets havsöring. Kanske hans livs öring, för den delen. Nästan åtta modiga kilon. Se själv här. Vilken drömfirre. Man bugar, bockar och grattar. Fast givetvis kan jag ju inte låta bli att fundera på om jag placerade den där pausen på helt fel dag. Jakten på den stora går vidare. Och den får man inte i horisontalläge i soffhörnet.

Kulingsilver

Det blåser friskt. Men inte så hårt att man bör stanna inomhus. Och när jag ändå har vägarna förbi några heta ställen går det inte att motstå en rapp vadning ut i vågorna. Skummet blåser av vågtopparna i en riktning och de tunga vattenmassorna träffar benen och magen i en annan. Dagar som den här bekräftar definitivt alla tecken på att man verkligen lever. verkligheten förstärks en smula.

Det smakar salt i munnen efter tio kast och jag börjar tro på möjligheten. Några stenar en bit ut på den grunda sträckan ser lockande ut. De täcks nätt och jämt av vattnet när det drar sig undan mellan vågorna. Turbulensen syns tydligt på kastavstånd.

Fyra-fem kast mot stenarna och så suger det tag i betet. Den lilla blanka raketen går till väders, men kroken sitter. Jag kanar upp öringen på, land, konstaterar att den är blank och fin och har sin fettfena i behåll. Ingen knäckt ryggfena, ljusa bukfenor som avtecknas vagt mot en kritvit undersida. Vacker och stark för sin storlek. Hon är inte riktigt 60 centimeter lång, men helt klart lovlig att dinera på.

I skrivande stund ligger några färska öringskotletter i ugnen, omgivna av hackade oliver, paprika, schalottenlök och olivolja, plus ett par stänk citron, salt, peppar och några örter. Havets skörd värmer fint i höstkvällen.