Stockholmare invaderar

Gråvädret ligger som en tung hinna över nejden. Ett lätt regn driver fram längs kusten. På håll ser det ut som snöflingor, men det verkar mest vara en illusion för att hålla vettigt folk inomhus. En vind som vridit över till sydlig har lugnat ner vattnet. På en del platser är det fullt av skräp i vattnet, på andra ett perfekt smygljus för luriga öringar.

Jag vadar ut och känner tillförsikt. På med något mörkt. Rödsvart, till exempel. Efter knappt fem kast drar det till med härlig kraft. Den nyper på riktigt långt in bland strandstenarna. En, två och tre gånger på raken går den till väders. Sen några karakteristiska skakningar, en kort rusning och ännu ett hopp. Snart ligger den på landbacken och får en skoningslös bonk över huvudet. Kanske inte den absolut silvrigaste fisken jag skådat, fenorna är inte kritvita, men ljusa, och handen blir full av fjäll. Fast när det uppenbarar sig att den saknar fettfena är det ingen pardon. Den blir mat.

Ingen fettfena betyder utsatt, odlad Stockholmsöring. En rymmare, eller en flyttare. Eller kanske bara en långväga gäst. Ska man verkligen behandla gäster på det här viset? Ja, det har inte att att göra med någon missunnsamhet. Det är inte svar på tal till alla de bättre bemedlade storstadsfräsare som gärna skaffar ett pittoreskt litet vitkalkat hus att tillbringa sommaren i och parkera åtminstone sportbilen och SUVen intill. Du vet, de där som köper det där stället du gärna själv skulle lägga tassarna på … 😉 Nej, det är en annan femma, det här med öringarna.

För nu kanske öringarna känner för att ta en liten pittoresk å i besittning. Eller: ”tänk att få knapra lite gotländsk tånglake under några veckor per år. Det vore väl riktigt nice. De har så’n gullig, salt smak.”

Nä, det är fortfarande inte missunnsamhet som gör att jag gärna klubbar och med berått mod äter upp Stockholm stads utsatta öringar. När de börjar visa lektendenser och simmar upp i våra små åar för att blanda sina odlade anlag med våra gotländska öringars hyfsat genuina och vilda dna-strängar blir det lite problem. Och det säger sig självt att jag är mer rädd om de förmodat vilda och Gotlandsuppfödda prickfirrarna som strax ska tillbaka för att utöka beståndet.

Men å andra sidan skulle en fisk i den här kulören antagligen hamna i pannan – oavsett släktträd. Den skulle nog ha växlat till lekkostym vid det här laget om den hade planer på att bättra på beståndet i höst. Så, bonkbonk. Mat på bordet. Färsk och god fisk.

Den här cityrymmaren visade sig vara en fisk utan lekplaner. Inte tillstymmelse till rom i magen. Men i några andra magar kommer den att göra sig gott.

Leta luckor

När morgonen gryr ruskar vinden i husgaveln så det knakar. Snöblasket far fram i parallella stråk längs marken – och än mer längs trädtopparna. Morgonkaffet låter sig sköljas ned i sakta mak. Tankarna snurrar runt som virvlande lönnlöv. Det var ju just den här dagen då öringarna skulle betvingas ute på kusten. Nu är det ett grått och skummande inferno som effektivt håller mig och alla andra på behörigt avstånd från själva strandlinjen. Kasten kommer på sin höjd att nå dit man i vanliga fall klafsar runt med filtklädda vadarskor.

När vinden dessutom är nordlig, eller nordostlig, förvandlar den ofta havet till en grumlig och svårfiskad soppa. Men i dagsläghet för den kyliga vinden också med sig lite kallare och havsöringsvänligare temperatur. Alltid något gott i det onda.

Nä, fiskedagen blev ingen fiskedag. Men när även dagen efter är blåsig och isande kall finns ingen återvändo. En lucka uppenbarar sig i arbetsschemat. Skrivbordets högar makas försiktigt undan och jag ger mig ut på jakt efter helt andra luckor. Små gluggar i vattenvolymen där det inte bara virvlar döda växter i ett kaffe latte-kolorerat brus. Återkommande Gotlandsbesökaren Niclas är inte sen att haka på. Havsöring är hans gebit, men vanligtvis utspelar sig hans räder i storstadsarkipelagen. Men tro inte att han är bortkollrad på kalkstensstränderna. Han skuttar med ackuratess fram bland raukar och grus.

Vi hittar en udde, en vik och några skumöversköljda stenar som glänser i solglimtarna. Lite vitt på marken får det nästan att kännas som vår. Efter bara några kast landar jag en liten vacker öring. Den räddas till ett fortsatt jägarliv tack vare sin längd. Eller avsaknad av densamma. Silverblank, men bara knappa 40 centimeter. Typiskt. Kanske ännu mer typiskt är det att vi fiskar av samma plats en halvtimme senare och att Niclas snart visslar genom kulingbyarna. Hans spö kutar rygg och snart hojtar han efter håven. Min håv. Foto först – sedan håv, lyder den tuffa regeln för dagen. Men allt går vägen. Den olivgröna gladsaxen sitter idiotsäkert i havsöringens mungipa. Vi garvar i kapp. Ungefär 2,5 kilo silver bländar i en annan lucka. Molntäckets tillfälliga glipa. Dagens sensmoral får bli att det kan löna sig att leta efter luckorna. De finns i ditt schema, i det grumliga vattnet, i molntäcket och i tillvaron. Små andningshål med ny energi.

Stormkänslor och strandningar

Lite kuling friskar upp. Och för våra silvriga vänner i havet kan det vara en skjuts i rätt riktning. Ja, de silvriga, som nu är gulbrunrödglänsande och prickiga, med arg uppsyn från käkkrokar och ögon som lyser rött. De arbetar frenetiskt utanför torra åmynningar i väntan på att meandrarna ska fyllas och bli farbara. Visst vore det bättre om det fanns naturliga vattenmagasin som kunde förse åarna med tillräckliga mängder vatten. Havsöringarna skulle inte behöva ta köbricka och simma sig trötta på grundvattnet. De skulle kanske leka tidigare, generera fler avkommor – för att nu nämna några positiva följder. Men nu är verkligheten som den är. Och tills vidare kan man inte göra annat än att titta på och hoppas på några rejäla regnoväder. Helst en dag då man inte cyklar till jobbet, dock.

Vågorna brassade på mot stranden. SMHI hade förutspått värre väder än det som Gudrun kom dragandes med häromåret. Riktigt så illa blev det inte, men det ven ganska duktigt kring öronen och mössan levde farligt på kalotten. Utanför en av de viktiga Gotlandsåarna transporterade vindarna det vita skummet flög ända till skogsbrynet.

Långt in mot land, egentligen på själva land, simmade de av och an. Kraftiga, atletiska öringar. Som om de hade blivit ditkommenderade av självaste öringsöversten och nu inte visste till eller från, i väntan på nästa order. Ett tag tror jag att mina tårfyllda ögon (jag vet inte om det berodde på kulingvinden eller naturmuppig känsloamhet) skådade åtminstone 30 öringar på en och samma gång.

Det fräste i vattnet av pilande fiskar. Ryggfenor, stjärtfenor och strömlinjeformade huvuden av bastanta öringar korsade fram i strandbrynet. Jag kände plötsligt att det kalla vattnet minsann nådde mig till vaderna. Svalt och lite irriterande i skosulan. Men jag lät mig själv stå där och dumglo. Djupt betagen av ett mäktigt skådespel. För det är vad det är frågan om. Ett skådespel av naturen själv. Makalöst. Imponerande. Och … alldeles underbart.

En hane, fokuserad på sin livsuppgift att föra generna vidare forcerade fem centimeter vatten på pur vilja. Men det höll på att sluta illa. Förblindad av sitt uppdrag förutsåg han inte hur illa det kan sluta när fenorna bara har sand och sten att tampas med. Inget vatten som bär, inga vågor som knuffar på. Utelämnad till ett slags mini-ebb-och-flod som obarmhärtigt lämnar kämpen i sticket. Men med en stålvilja, sannolikt programmerad av gener som anpassats genom årtusenden, tog han ny sats. Han gjorde ett par krumsprång och lät slutligen en bred stjärtfena vispa den tröttkörda kroppen tillbaka till havet. Nästa stora våg, nästa chans, nytt försök att komma tillbaka till sin födelseplats för att själv sluta cirkeln. Det är stort. Min promenad tillbaka till bilen kändes ynklig, trots att jag lutade mig i motvinden och skyddade pupillerna mot stickande hagelkorn.

Red alert – havsöring på gång

Höstens första stålblanka öring har just klivit av efter ett par rejäla luftsprång. I nuläget är glädjen aningen grumlad av ”tänk om …” men i stort sett är det en skön känsla att åter ha kontakt med de starka öringarna. Vattnet höll en temperatur på hela 13 grader, vilket ju är på tok för högt för sådana här fasoner egentligen. Men Micke och jag övertalade varandra till en tur, med förträffliga argument om hur bra det måste vara för arbetsmoralen att smita ut och ta en nypa frisk luft. Saltsänkt luft. Fiskdoftande luft.

Mickes påslag när jag stod med kameran i handen gav nerv. Några minuter senare smäller en riktig paradfisk på mitt framvinglande bete och visar hela sin breda, vita kropp över vattnet två gånger. Den andra gången visade den dessutom prov på effektiv dragförlust. Skak-skak, bara. Jag skrek, tjöt och garvade. Det gör man alltid när höstens första urstarka öring är på kroken. I en kalkgrumlig ficka av turbulent vatten hittade vi dem idag. Var är de i morgon? Och var är man själv i morgon?

Micke ångar på. Har inte karl’n raketmotor som hjälpmedel där bak? Jag kan inte tolka situationen annorlunda.

Friska färnor, torra myrmarker

Dagens fiske & fundering – två historier i en blogg.

Micke och jag packade bilen full och körde ombord på färjan. Några mil inåt landet, där det uppenbarligen regnar dygnet om, hela året, packade vi ur valda delar av utrustningen. Vandrarhemmet intogs med bravur och planerna smiddes, slipades och befästes med en stilla skål i källarsval pilsner.

Några timmars sömn senare, en nätt promenad genom fukten och via ett antal utkastade brödbitar slurpade det till i ett bakvatten. Truliga munnar gjorde snabba attacker så det bara skvätte.

Färnornas breda munnar och truliga uppsyn pasar väl in i det muskulösa och envisa uttrycket. De är som mörtar på anabola steroider, eller idar med grace och styrka. Härliga. Trots ett rätt så bistert höstväder med regn och kyla fanns det strömmar och fina bakvatten där de gärna steg för att äta från ytan. I andra krökar gömde de sig envist vid botten och lät sig luras av en bottenmetad godbit. Micke knep en fin 2,1-kilosfisk på bröd, presenterat som svävande smask en bit ovan botten.

Tack vare den kunnige och alltid lika trevlige Palle kom vi rätt och lurade några fina firrar i lika fina omgivningar. Den lilla stund han ledsagade oss visade han dessutom snabbt var skåpet skulle stå genom att kroka och landa ett par snygga färnor.

För en gångs skull fick jag faktiskt flest fiskar. Fast givetvis fick jag inte störst. Tvärtom faktiskt. Minsta firrarna till farbror Undertecknad. 🙂 Men när väl solen behagade avtäcka sin vackra uppenbarelse log jag i kapp med gasset.

Att smyga under prasslande ekkronor längs porlande åar och att kryssa genom snår och kohagar med ett spö och en liten ryggsäck med bara det nödvändigaste är riktigt trivsamt. Tillryggalagda meter är viktigare än dyrbar och tyngande arsenal av prylar.

Färnan har aldrig funnit på Gotland såvitt man vet. Och jag tillhör klicken av människor som inte tycker att man ska hålla på och laborera med nya arter och spela hasard med ekosystemet. Så jag planerar inte att plantera in den här. Nej, du behöver inte påminna mig om att hela landets stam av rudor antagligen är invandrade med hjäp av munkar och annat driftigt folk. Och visst kan både karpar och gräskarpar vara ett skojigt tillskott på fiskefronten. I rätt vatten! Regnbågar? Bäckrödingar? Splejk? Kanadaröding? OK, den här diskussionen kan bli lång och trasslig, så låt mig hoppa tillbaka en bit.

Det jag funderar lite på är att färnan är ett exempel på en fisk som kunde ha funnit sig väl tillrätta i de strömmande vattendrag som inte längre finns på Gotland. Även om den inte fanns där. Hängde du med? Vi hoppar igen.

För ett sekel sedan var hela den ljuva ön full av våtmarker, myrar, träsk (sjöar) och friska, snirkliga åar och bäckar som förde sötvattnet över hällmarker, genom skogar och ut i havet. Fåglar, kräldjur, växter, fiskar och allt som frodades levde säkerligen ett rikt och trevligt – om än tufft – liv. Sedan kom utdikningens mörka tidevarv. Här skulle minnsann odlas och torrläggas. Man rätade ut de vackra små bäckfårorna till vinkelräta diken, rensade bort onödigheter som ståndplatser, strömmar och krökar med överhängande buskage. Ön dränerades, torrlades och bokstavligen berövades det liv som präglade ön. För dig som vill läsa mer i ämnet rekommenderas till exempel Arvid Ohlssons eminenta bok ”Lina myr”. Micke och jag diskuterade faktiskt om den inte borde ingå som skolbok för samtliga uppväxande gotlänningar. Men att få igenom en sån sak är väl lika svårt som att lura upp den där förbaskade 8-kilosöringen i silverdräkt som jag vet simmar där ute…

För att göra en lång historia kort så blev de stora utdikningarna ett majestätiskt debakel – med facit i hand. Visserligen skapade man några hektar jordbruksmark, men åtskilliga andra hektar visade sig för evigt vara ganska värdelösa som odlingsmark. Däremot gick gigantiska natur- och kulturhistoriska värden förlorade. De som stred, stred förgäves. I dag diskuterar man möjligheterna till att återskapa åtminstone några av våtmarkerna och de naturliga vattendragen. Det skulle skapa naturliga förutsättningar för en mängd olika arter, flora och fauna inräknat. Många av de makalösa arbeten som görs i Gotlands havsöringsförande åar är ju en form av livsuppehållande åtgärder. Utan dem – betydligt färre havsöringar och andra firrar. Men med mer naturliga förutsättningar kunde en hel del krut läggas på andra saker. Och antagligen kunde stammen av såväl havsöring som gädda och abborre stabiliseras på en mer livskraftig nivå.

Men färnor på Gotland? Nej, det var givetvis bara ett tankeexperiment. Men nog tusan skulle de bredkäftade trivas fint i ett friskt, året-runt-strömmande vattendrag som får vindla sig genom det kalkrika landskapet? Jag tror det. Och sensmoralen i berättelsen är att vi människor borde ge tusan i att skövla och ruinera möjligheterna för ett rikt djur- och naturliv i största möjliga utsträckning. Det är fan så mycket svårare att återställa något när efterklokheten kommer som en influensa i juletider.

Epilog
Och när det gäller färnan så har även den stackaren säkerligen fått styrka på foten när man rätat ut åar, byggt kraftdammar och givit sig i kast med moder natur. Fråga en färna nästa gång du träffar en.

Våra tilltufsade vatten

[Ett litet inlägg i en ständigt pågående debatt om hushållning av resurser och framtidstänkande]

Fiskeriverket skickade just ut en liten rapport om att ”Havsforskare ser positiva tecken för vissa fiskbestånd”. I rapporten berättar man, utifrån ICES:s (internationella havsforskningsrådet) analyser att fler fiskarter har fått en bättre beståndssituation. Därför vågar Fiskeriverket också rekommendera lite hårdare uttag av kolja och sej. Men sen kommer grumset i bägaren. Det där som man inte vill tänka på, eller känna lukten av. Återigen flaggar man för att torskens situationen är ”fortsatt allvarlig”. Torskens bestånd ligger under kritiska nivåer, hävdar man och ger rådet (för sjunde året i rad!) att torsken inte ska fiskas överhuvudtaget.

Vem tror på ett totalt fiskestopp? Hand upp! Jaså, ingen? Nä, man är ju lite luttrad.

Utanför Gotlandskusten simmar givetvis ingen kolja eller sej. Det vore i så fall ett exotiskt inslag. Det vore i och för sig nästan lika exotiskt om torsken åter fanns i samma mängd som under exempelvis det ljuva 80-talet. Här på ön gick man ur huse för att, i små Askeladdenbåtar, kajka ut på böljan och pilka torsk, beväpnade med torskvindor, 0,80-millimeterslina och pirkar på något hekto. De skäggiga var så många att ”båten full” var ett begrepp som hördes lika ofta som Depeche Mode hördes på radion. Det vill säga lite för ofta!

Jag minns hur flytvästen skavde mot armhålorna när det var dags för att hissa upp ännu en fin matfisk ur djupet i sommarkvällen. Den grova nylonlinan skar djupa skåror i ekans relingslist och händerna luktade sälta och fisk. Och matfisk och matfisk, förresten. Det fanns så mycket torsk att den serverades som illa tillagad skolmat och billig föda åt katten. På Fårö tävlades det i Torskfestivalen, dagarna två. Kassvis med fin torsk vräktes upp ur djupet och förpassades till en minkfarm som föda åt de små pälsbärarna.

När en torsk högg under gäddfisket, eller havsöringsfisket, så blev man så mäkta besviken att man i det närmaste skakade det luktande eländet av kroken. I dag tåras ögonen av glädje när en liten gadus morhua uppenbarar sig mellan varven. Det är med viss ångest man betraktar sina gamla värderingar och det beteende som var praxis.

Gäddfisket är en annan tragisk historia som jag skulle kunna tycka och bråka om i timmar. De en gång så gäddrika vikarna och grynnorna runt Gotland har gapat tomma rätt länge nu. Liksom i Kalmarsund verkar ynglens överlevnad hos såväl gädda som abborre vara kraftigt störd. Matbrist, som i sin tur beror på att torsken inte kan knapra i sig tillräckliga mängder djurplanktonknaprare som skarpsill, är antagligen en av de viktigaste orsakerna. Det finns givetvis fler parametrar att räkna in när ett ekologiskt system halkat snett. Att orsakerna till allt är många vet vi i dag.

Jag åt en god lunch på stan häromdagen och råkade höra en berättelse från en bordsgranne. Han berättade stolt om hur några spöfiskare hade fått så mycket gädda att han ”fick en hel plastsäck av dem”. Oavsett var den händelsen utspelade sig någonstans så är det tragiskt. Sådana uttalanden gör mig alltid lika nedstämd. Har folk inget som helst vett? Vad tjänar det till att slå ihjäl så många fiskar? Till vilken nytta? Det är nog snarare okunskap, än hunger i alla fall. Fast jag drar mig inte från att kalla det inskränkt dumhet. Ingen behöver en säck med gädda. Ingen!

Att utöva ett hårt fisketryck på ett rejält ansatt fiskbestånd är hur som helst inget annat än idioti. Sen må det vara synd om enstaka fiskare som plöjt ner miljoner i utrustning som de inte kan använda. Men i ett större perspektiv vore det väl själva fan om den enkla ekvationen inte gick in hos alla och envar; om man fortsätter fiska ner ett bestånd som är nära kollaps, så blir det … Ja, just det. En kollaps! Den uträkningen gäller både gädda och torsk, givetvis.

Samma otäcka insikt får man när skrävlande ”husbehovsfiskare” – vad nu det egentligen är för begrepp i ett modernt samhälle – drar sina historier om ”20-30 laxar [alltså: ”havsöringar”] i nätet, flera nätter i rad”. Oavsett fångstmetod (vissa är starkt selektiva och mindre effektiva än andra …) krävs det ingen matematikexamen för att räkna ut vad en sådan höstfångst i anslutning till en av de små gotländska åarna kan betyda för havsöringbeståndet. Egoism och oförmåga att se ett annat perspektiv än sitt eget må vara mänskligt, men lik förbaskat vansinnigt farligt.

Det vi sportfiskare kan göra är att fortsätta att berätta, prata och upplysa folk om att ett långsiktigt, hållbart fiske är något vi alla måste engagera oss i. Sen spelar det mindre roll om fisken heter gädda, torsk, abborre eller öring.

Fotnot:
Rapporten från Fiskeriverket hittar du här

Prylar, för allt och inget

Prylar. Jag erkänner. Jag älskar dem. Jag är ingen fanatiker (visst, det säger alla), men det är något visst med att packa upp en ny och efterlängtad attiralj ur sin originalförpackning. Att snurra, vrida, vända och betrakta det lilla mästerverket. Eller stora mästerverket, för den delen. Vissa tingestar förblir mest ögonfröjd och ägandefägnad. Andra blir trofasta kompisar i ur och skur. Den lilla barometern/vindmätaren/klockan/termometern är en av de senare. Den ser lite onödig ut. Men den är inte alls pjåkig att ha hängande runt halsen när det vankas fisketur.

Att ha lite koll på baromtertryck och temperatur ger åtminstone näring åt fiskedagboken. Med lite envetenhet och tur ger det också bättre fiske på sikt. Och mer att diskutera och fundera kring. Bara det är väl något?

Och ibland är det ju finesserna som avgör. I alla fall om hjärtat får avgöra. Ett väl balanserat och avvägt tackel. Rätt placering av betet. Djupet minutiöst lodat. Allting genomtänkt. Uträknat och anpassat.

Det är inte ovanligt att jag kommer nerlastad till fiskeplatsen. Som en sherpa lastar jag mig svettig och får ett extra träningspass på väg mot vattnet. Sanningen att säga är det en skön känsla att veta att ett eventuellt misslyckande åtminstone inte beror på att fel – eller för få – grejor var med på turen. Allt är med! Men många gånger vore det smartare att exkludera vissa saker ur totalpackningen. Hälften vore nog. Och en tredjedel skulle närma sig vett och sans.


Men det är sällan det tråkiga förnuftet får råda. Dessutom är jag en usel packare, men skaplig bärare. Istället för att överväga vad som ska med så slänger jag ner det mesta i väskor och fickor. Man vet ju aldrig.

Kanske är det just därför som ett havsöringsfiske på kusten är en sådan skön kontrast till mycket annat. Ett spö, en dragask och ett par vadarbrallor. Plus den obligatoriska kaffetermosen. Sen är man klar. Fast … det är ju lätt hänt att en extra låda med drag, något extraspö, den där nya, sköna, snygga rullen, lilla barometermojen, en håv och lite annat smått och gott åker med i bagaget. Man vet ju aldrig. Och vad ska man ha alla undersköna och fulländade uppfinningar till om man inte verkligen använder dem? Jag bara undrar.

I möjligheternas påfrestande tid

Det finns två perioder på året som gör sportfiskaren rastlös och ambivalent. Möjligheterna står som spön i backen. Färdigriggade spön. Ja, jag vet. Egentligen är man ständigt brydd över de möjligheter som finns där ute, men de är ouppnåeliga av tusen skäl. Fast under två heta perioder av året vandrar jag extra rastlöst fram och tillbaka. Jag vankar och funderar. Så plötsligt blir det en lucka i kalendern. Då är man så rådvill att handlingsförlamningen kramar kropp och spöbag så hårt att det känns som om inget fiske alls blir av.

Våren och hösten. Någon gång i sena april och sena september ungefär. Då fyller valmöjligheterna huvudet till bristningsgränsen. Gränsen mellan kallt och varmt. Årstidernas skiftningar. Fiskar som är i rörelse, eller som vaknar till liv. Jag blir tokig.

Ta hösten som exempel. Det finns ännu spår av sommar. Men morgondimmans tunga lock över nejden och de isande vindarna som sveper längs kortbrallornas slut vittnar om höst. Jag vet att strömmarna från djupet för med sig nya möjligheter. Men det är fortfarande inte dags att vifta avsked till de somriga upplevelserna. I en skymning där andedräkten lämnar en ridå av vit ånga är det fortfarande full fart på majestätiska rudor och flitigt ätande sutare. Vattnet är ljummet, luften sval.

Samtidigt på kusten är tjocka, vindögda (som fotots yrvakna gäddjägare) och lurande plattfiskar på väg in på kastlängds avstånd. De gröna ätmaskinerna glappar med tandraderna och ilskna abborrar jagar småfisk så det sprätter i sötvattnet. Fast kanske är det likadant året om? Äventyren väntar och pockar. Lockar och lurar, medan tiden rusar.
Jag bryter mönstret. Jag kastar av mig kedjorna av tvivel. En vild chansning, eller ett fruktsamt försök. Men ett lätt darr på flötet och ett par djupa bugningar i spöt saluterar åsnan mellan hötapparna. I morgon, eller veckan därpå, kan det vara dags för ett helt annat fiske. Samma förutsättningar, samma tvivelsmål. Med utrustningen laddad och klar. Får se nu … kanske man skulle se om havsöringarna jagar i skymningen. Eller om …

Ett hösttips

När vemodet kryper inpå skinnet och det drar en sval känsla innanför kragen kan det vara höst. Det är till och med ganska sannolikt. Speciellt efter sommaren. Nu är dock räddningen nära för spösvingaren. Semesterfisket är ju begränsat. Och begränsande i vissa avseenden. Kyligare vatten innebär lockande möjligheter på kusten och i sjöarna. Och så förbaskat illa är det ju inte att få klä på sig varma tröjan som legat i malpåse senaste månaderna.

När doften av höst – klar, kall luft och annalkande kulingvindar letar sig in i näsborrarna väcks något till liv i min rastlösa kropp. Jag behöver rensa sinnena. Det görs bäst medelst några duster i tuff kustmiljö.

Hösten på Östersjökusten är också tiden för bottenmete efter skrubbskädda, flundra. Ett enkelt pater noster-tackel, eller gärna ett feedermete med en bit räka, strömmingsbit, eller mussla långsamt hemtagen i doftspåret brukar göra susen. Efter ett par kast på samma plätt har du med stor sannolikhet lockat in några flatbottnade godbitar. För läckert välsmakande är de, flundrorna. Inte bara som nyrökta i sommarens turiststråk, utan även som varsamt stekta och serverade med lime- och dillsås, med ett stänk av chili och några färska örter. Varför inte vända runt några kvistar oregano, timjan och basilika i pannan? Dags att leta fram den där tröjan.
Tack till Henrik Radhe för fotoassistans.