Kategori: Okategoriserade

Mycket vatten har runnit i åarna sedan Bengt Öste och Larz-Thure Ljungdal reste riket runt och gjorde fiskeprogram för Sveriges television. Häromdagen blev jag åter påmind om det härliga klippet [Tack Jan O] där Bengt besöker gotländska åar och en sedan länge nerlagd regnbågssatsning (med en ung och entusiastisk Loop-Christer i huvudrollen). Öste pratar och fiskar med nestorn Anders Dahlin (vår tidigare driftiga ordförande i Sportfiskarnas Gotlandsdistrikt, som tyvärr inte finns bland oss längre) och smaskar oupphörligt på sin pipa – även ute i vattnet, iförd rejäla pvc-vadare. Torsken var talrik. Den vräktes upp i stora lass. Öste behövde inte ens vrida på gubbkepan, eller släppa pipan. Det var bara att hala upp de skäggförsedda ur böljan. Plupp. Nästa.

Mycket vatten och många åsikter har runnit iväg ut i havet. Tydligast blir det kanske i slutet av inslaget då herrarna för Gotlands gäddstam på tal. Ty, det här inslaget härrör från den goda tid då det var gott om stora, gulgröna, arga gäddor runt kusten. Den gode Bengt, som i vanlig ordning företrädesvis börjar sina anförande med ett slags nekande ”ääaah”, uppmanar till upprensning bland de stora gäddor som ”härjar bland värdefulla arter som laxöring och sik”. Speciellt de stora gäddorna på uppemot 15 kilo bör avlägsnas från vattnet. Som en god gärning. Tyvärr var det väl också vad som ofta hände.

För övrigt heter havsöringen inte bara ”laxöring” i inslaget. Den belönas även med det förlängda epitetet ”havslaxöring”. Jisses, så mycket vatten som runnit.

[Filminslag från svt.se]

Smålandsskogarna är mörkgröna, djupa och susande. De verkar också vara magnetiska, som de drar åt sig regn och rusk. Åarna och sjöarna verkar aldrig upphöra. De snirklar sig runt egen axel, brer ut sig och tar plats. Härligt.

Det fanns en tid då jag litade på meteorologerna. Deras ord var inte lag, men åtminstone högst sannolika. Jag vill absolut inte hänga ut en hel yrkeskår på vädring i kuling och spöregn, men jag måste ändå säga att mitt förtroende för väderexpertisen börjar närma sig bottennivå. Eller så är det jag som tolkar samtliga meteorologiska institut helt fel?

Ett talande exempel är symbolen för lite växlande molninghet, som ackompanjerades av en textsnutt med upplysning om en millimeter regn eller två. Symbolen ser ut ungefär så här: .
Döm om min förvåning när den visade sig betyda massiva åskfronter med häll… nej slagregn som inte ens mitt stora meteparasoll klarade av att stänga ute. Droppar stora som koögon vräkte sig mot min utrustning i 12-gradig kyla.

För att tala symbolspråk kan jag meddela vad det här scenariot innebär:
I textform skulle det kunna vara något i stil med: En dyblöt frontzon av spöbagar, tackelboxar, mäskbaljor och termosar rör sig snabbt mot den väntande bilen. Varning för åskmolnshumör utfärdas över i stort sett hela metesfären. Fisketemperaturen sjunker under nollan.

Vädrets makter kan vi inte göra så mycket åt, men en sak står klar: väderspåmännens anseende – och därmed deras makt – börjar falna och rinna ut i den vattendränkta sanden. Åtminstone i min bok.

Inferno. Något annat kan man väl inte kalla det. Kulingvindar och tiotals millimeter regn som vräker ner i det som borde vara högsommarens mildaste lockelse. Men då ovädret tar en kort andhämtning, inne i stormens plirande öga, lurar jag med familjen på lite fikautlykt. Fast de vet förstås att det stavas ”fiskeutflykt”. Det är lätt att räkna ut när kylväskan samsas med en spötub och en suspekt väska i grovt nylonmaterial.

Jag ser det som en kombinerad nöjestripp och kontrollresa. Det ryktas nämligen om ett glädjande och ökande bestånd av torskar längs kusten. Jag saknar färsk, empirisk fakta. Det går inte an.

Innan regnet tar för sig av de små torra hörn som kläderna fortfarande gömmer så skiner jag ikapp med barnen. Torskarna är ganska många, de är små och de är hyfsat huggvilliga. Nu är det bara att hoppas att alla spösvingare på klipporna känner till minimimåttet (38 cm) och inte tar upp mer än någon enstaka matfisk över måttet. Själva släpper vi allt – både fiskar och fikalugn. Det vräker ner. Jag gläds åt alla de små fiskarna och försöker bli glad av regnovädret. havsöringsyngel i åarna, gäddyngel i våtmarkerna och andra små djur mår ju bra av det här eländet.

Stiltjen är påtaglig. Aprilsolen brassar på med värme som får glassätande flanörer att dyka upp lite varstans. Det är som sommar. Men jag är på kustuppdrag, med fem trevliga herrar i släptåg. Per följer med och stöttar. Vi anar möjligheter när SMHI gått bet på en mild nordvind, som lämpligt drar på efter lunchen. Och visst gör det susen. Strax kommer en återblänkare på dryga tre kilo in för besiktning och ett snart farväl. Så en firre till. Vi räknar in fyra vilda havsöringar, som allihop simmar där ute igen. Och solen bara gassar så glassarna smälter. [Bilden: Paul med liten återblänkare. Fotograf: Per Jobs]

En välbehövlig resa, lite nya vyer och ett break i vardagen sitter som en smäck. Men om jag nu trodde att jag hade haft det exceptionellt under en avstickare över en långhelg, så landade jag snabbt igen. Under min lilla frånvaro hann det dimpa ner en del mejl från både norr och söder. Den resande kocken var värst. Se bara.

Ett vatten så glasklart (och antagligen vansinnigt ljummet) har jag inte ens i badkaret. Somliga ska alltid vara värst.

Foto: Fredrik Örberg

Nu är vindarna ljumma. Borta är kylan som skjutsade vågorna framför sig. Blåsipporna hittar ljus mellan vissna fjolårslöv och ejdrarna drar fram i flockar. På strandstenarna hoppar alerta sädesärlor fram. Det dröjer till andra stället innan den trevliga norska trion drar på en vacker silvergnistrande havsöring.

Nu är hoppet lika varmt som solen i lä. Vi ångar på, försöker och stretar mot vågsvall och hala stenar. Men det är inte helt lätt. Men efter en lunchpaus, med trötta korsryggar mot raukar och gråsten är det nya tag. God vila, god taktik. Nu hugger den. En fin öringshona som gått havet ett tag efter lek. Guld istället för silver. Släng dit några röda fläckar och hon ser mer ut som en välfödd bäcköring från hjortronland.

Vi ser landande och lyftande havsörn, en slött lommande räv och sträckande gäss. Vi ser till att en tjock och smidig havsöringshona simmar tillbaka till de sina. Lite senare beskådar jag hur en rejäl öring sent omsider beslutar sig för att nypa mitt drag. Då är den under spöspetsen – och vi vet ju vad det brukar betyda. Två snabba skakningar i spöt och en virvel som avsked. Revanschen är en liten blank rackare som får gå på återväxt. Solnedgången kommer bli ljuvlig.