Metet startar med gott och ont

Tidigt på året, när två av årstiderna fortfarande är inbegripna i en batalj om herraväldet, beger jag mig allt oftare in i fiskeförrådet för att syna och fingra lite på alla metegrejorna. Så, en tidig morgon, när tranan tutar i fjärran och grågässen flyger av och an över trädkronorna, är det äntligen dags att låta flötet driva i strömmen.

Iden är vårmetets startfisk. På Gotland har idmetet uråldriga traditioner. Förr i tiden var iden ett nödvändigt kosttillskott och för de mest enträgna metarna också ett ekonomisk bidrag i svåra tider. Många berättelser vittnar om massiva idstim, där fiskryggarna nästan kunde bära vuxna män över de strida vårströmmarna. Men det var förstås före de idiotiska utdikningarnas tid.

Än i dag är ”idmönstringen” en liten folkrörelse på ön, även om de idförande åarna tycks ha blivit både färre och smalare. Det är ibland ett spektakel att se hur herrar (för det är mestadels manliga exemplar) har grävt fram de mest blandade redskap ur källargömmorna och en icke oansenlig mängd slingrande maskar ur jorden. De stövlar ner till åbrinken och blir stående där med svajiga långspön och gigantiska bullflöten. Det blir snabbt fullt på de åtråvärda platserna. Flötena plaskar och det tjoas och tjimmas.

Tyvärr är det också mer eller mindre sed att slå ihjäl varenda fisk som lyckas gapa över den stora kroken. Några har vett att avliva fisken, andra låter den sprattla sig till döds i skogen. Utlekt fisk ratas, vilket ju förstås är en helt vansinnig strategi. Min rekommendation är att man låter iden göra idbebisar och sedan tar en matfisk eller två. Kanske till och tre ellerfyra. Några idar till de omtalade idbullarna är självklart en rättighet.

Men en hel säck med id behöver ingen människa.
Ingen katt behöver ett dussin ståtliga strömkämpar.
Inga åkrar behöver gödsel i form av färsk fisk.

Det är inte alldeles lätt att påpeka sådna här saker – där man beväpnad med kamera, vågnät, måttband, digitalvåg, banksticks, Avon-flöten och kemvässade krokar – finlirar i periferin.

Man ska givetvis inte dra alla över en kam. Många trevliga herrar fascineras över våra saker och vår inställning – att en fisk är värd mer än att slås ihjäl. Att den kan fiskas fler gånger, om man inte tänker äta upp den. Men många skakar bara uppgivet på huvudet åt det märkliga i att jubla som mest när den bredryggade och storfjällade fisken simmar ut i strömfåran igen, utan någon synbar skråma. Två världar möts. Ibland förenas vi genom fisket, men ibland är vi miltals från varandra.

För egen del tycker jag att det är ganska uppenbart att vi ska värna om alla fiskbestånd. Vi kan inte stå och gnälla över att det fanns mer fisk förr och att havet dör, för att i nästa andetag slå ihjäl allt vi ser, skylla på miljön och säga att det trots allt finns fisk så det räcker, än så länge. Frågan är: ”hur länge då?”.

Men egentligen var det ju metet det skulle handla om. I morgonens ljumma ljus dyker avonflötet just innanför den starkast strömfåran. Jag lyfter till svar och får omedelbar respons i form av sega knyckar. En lätt guldfärgad bredsida tvärsar i strömmen och ger mig en adrenalinrusch. Snart glider iden in i nätmaskorna. De stora idarna är biffiga och häftiga. Det utstrålar en form av orubblighet och kaxighet om dem.

Årets milda vinter och temperaturväxlingar har antagligen gjort idens uppgång till en splittrad historia. Många utlekta fiskar fick syna håvmaskorna under de morgnar jag lät blicken följa flötet. Men även några riktiga tjockisar gjorde anspråk på agnet. Micke lyckades äntligen ta sin drömid. Jag vill uppriktigt säga att det var rättvist och – på ren svenska – förbannat kul. Jag själv lyckades också knipa ett par fina firrar.

Låt oss hoppas att idarna får leva tillräckligt länge för att lyckas med leken och att deras yngel kan vandra ut och återvända som lika stolta fiskar. Iden är på många sätt årets första metefisk. Den är en försmak av en lång, härlig säsong. Den säsongen har börjat nu.

Rudanätter och naturreligion

Sommaren är fortfarande ljum och mild när fukten kommer krypande. Nätterna kan vara bitskt svala och drypande blöta. Mörkret faller hårt och obarmhärtigt i sensommaren.
Många av nätterna passerar utan inslag av fiskar som det är värt att skriva hem om, men ibland händer det…


Tillställningen var den klassiska i många rudasammanhang. En rödskimrande, vacker solnedgång, med en vattenyta, nästan smärtsamt stilla. I samma stund som fåglarna tystnar och finner ro vaknar rudor och sutare. Filosoferande på en stol och stirrande på en knappt märkbart vajande lysstav är det nästan som magi när krokningen resulterar i vilda rusningar och hög puls.

Rudan är en intressant fisk. Det är de flesta metare överens om. Vissa dagar driver den oss till vanvett och man sitter där med slokande axlar och rynkad panna. Varför bubblar den runt mitt flöte utan att vilja bita i betet? Varför är den inte här? Varför simmar den bara förbi? Man testar lättare tackel, snabbare krokningar, nya beten och expermienterar till idiotins gränser. Inget hjälper. Nästa gång simmar de i flock rätt in på mäskplatsen och suger i sig vad som erbjuds. Dock oftast med en viss försiktighet som får flötestoppen att svaja närmast omärkligt och metaren att tveka i desperation. Men så sitter den fast och kroppen fylls av eufori när den knubbiga fisken sätter av i expresstågsfart. Den navigerar hårdfört rätt mot vass och växtlighet och ger dig en stunds svettig fajt. Så glider den i sidläge in i håven och blottar en storfjällig sida, glänsande i pannlampans sken.

För den som inte förstår varför man sitter med gyttja och komockor ända upp över stövelskaften för att – i bästa fall – fånga en illmarig fisk mitt i natten finns det inte så mycket att säga. Upplev en natt under vintergatans glitter, med fåglar och fiskar som ger sig tillkänna. Djur av olika slag vågar sig fram till dig, där du sitter stilla med kaffekoppen i näven. Djur som annars ser dig som ett hot och skyggar innan du ens sett eller hört dem. Så tystnaden. Allt, verkligen, allt är stilla. Upplev det! Återkom därefter med en reflektion över tingen i tillvaron. Låter jag religös? Naturreliositeten är inget farligt gift. Förvisso ett beroende, men det kan jag leva med. Sommaren kunde förresten gärna få räcka lite längre.